Syrran

Bränn flaggan, öppna gränserna, allt åt alla.

Tuesday, August 30, 2005

Glad och modig

Så jag gjorde det, tog tag i situationen. Och känner mig glad och modig. Försökte lura mig själv att det skulle bli bra i San Nicolás. Don't rock the boat, liksom.

Men shit, jag rockade boaten med lite hjälp fran Anna A (tack Anna!) och nu flyttar jag till Buenos Aires om tjugo minuter. Ny praktikplats blir Instituto Sociál y Político de la Mujer http://www.ispm.org.ar/ och det känns fantastiskt.

Mer politiskt färgade kommentarer följer så fort jag har ett sovrum igen.

Friday, August 26, 2005

Vardag i San Nicolás

Har tagit lite foton. Man kan se dem om man vill: http://www.flickr.com/photos/11069540@N00/

Thursday, August 25, 2005

Mäns och polisers våld

Violencia física: frecuente.
Violencia psicológica: muy frecuente.
Violencia sexuál: Bastante frecuente.
Restrición de la libertad: muy frecuente

Arbetar med en databas här på CEIM, över mäns våld mot kvinnor. Mycket finns med: våldets omfattning och uttryck; kvinnornas skador och allmänna hälsotillstånd; eventuellt socialt kontaktnät; eventuellt våld mot eventuella barn; tidigare erfarenheter av misshandel, psykiskt eller sexuellt våld.

Jag får veta kvinnornas klasstillhörighet - utbildningsgrad och yrke, om de har sjukförsäkring och om de har förlorat inkomst pa grund av våldet. De flesta är fattiga. "De rika söker privat" säger vår psykolog Fabiana.

I databasen noteras också uppgifter om förövaren, om sådana uppgifter finns. Och det gör de, för han är alltid hennes make, sambo, pojkvän. En son och en pappa har jag haft också. Det som främst fångar mitt intresse är männens yrken.

(Jag är ju uppfostrad i Sverige, jobb=identitet)

Inte sällan är han: "Policia". Oftare än sällan är han det.

Jag har ingen statistisk för det just här och nu, men parallellen är inte svår att dra. Polisens institutionaliserade våld sanktioneras av staten och går hand i hand med männens privata våld. Som staten blundar för.

Friday, August 19, 2005

Omyndigförklarad

Ett outtalat löfte har följt mig länge. Jag har lovat att aldrig dra nytta av att mina materiella intressen ibland sammanfaller med patriarkatets rörelser och motiv. Jag har lovat det för att den vinst som lockar är kortsiktig och villkorad och kräver min underkastelse.

Men nu, om inte förr, har jag uppenbarligen svikit.

Det var bostadsbrist i San Nicolás där jag skulle försöka bo i fyra månader, väskan var tung och det började bli kväll. Rum för en natt kunde jag få men inte mer. Visst, det fanns ju alltid El Micerino. Also known as definitionen på alienation och dessutom omöjligt dyrt.

Men hoppsan, där kikade patriarkatet fram och jag var omyndigförklarad och plötsligt fanns ett rum med tillgång till kök for en nätt summa. Hur gick det till, frågar man sig - det var ju fullt alldeles nyss? Jo, vahettere du är ju kvinna. Det vill säga svag. Det vill säga hjälplös.

Svag och hjälplös var mer eller mindre andemeningen i det tal som dueñan på mitt hotell stämde upp i strax innan hon hyrde ut ett av sina privata rum till mig. Hur gammal är du egentligen? Vad säger dina föräldrar om att du reser ensam? Om min dotter gjorde som du skulle jag dö, dö säger jag!

Och jag böjde huvudet i underkastelse: ja, jag är svag! Jag är hjälplös! Och patriarkatet gav mig ett rum och vi var båda ganska nöjda efter den ronden som jag förlorade.

För att minska obehaget av att ha svikit kan jag ju låtsas citera Blanche och Tennessee Williams: "I´m simply trusting the kindness of strangers".