Syrran

Bränn flaggan, öppna gränserna, allt åt alla.

Friday, September 30, 2005

Påven, George W och Ulf Ekman - ut ur min livmoder

Här har man speciella dagar för allt. Men onsdagen den 28 september var en speciell dag - den för legalisering av abort i Latinamerika och Karibien.


Yo he abortado por que tenía 15 años.
Jag gjorde abort för att jag var 15 ar gammal.

I Argentina ger ett fåtal scenarior laglig rätt att avsluta en graviditet, såsom våldtäkt, incest och fara för moderns liv. I praktiken ger dock bara en enda sak dig rätt och möjlighet till abort - pengar. För fattig(-are) kvinnor återstår att överdosera huvudvärkstabletter eller magsårsmedicin om man fortfarande vill ha någon som helst makt över den egna reproduktionen.

Yo he abortado por que me había violado. Jag gjorde abort för att jag hade blivit valdtagen.

Osäkra aborter är den främsta orsaken till att kvinnor dör i samband med graviditet.

Yo he abortado por que no tenía acceso a la píldura de emergéncia. Jag gjorde abort för att jag inte hade tillgang till dagen-efter-piller.

Men idag var det festival för ändring av den förbannade lagen och vi samlades i parken bredvid medicinska fakulteten iklädda gröna armbindlar och soligt kamphumör.

Yo he abortado por que iban a denunciarme del trabajo. Jag gjorde abort för att jag annars hade förlorat mitt jobb.

Där bjöds pa feministiska visor, tango, brandtal och den fantastiska slagsverksgruppen La Lesbian Banda.

Yo he abortado con mis hermanas, en cuartos obscuros, sin palabras. Jag gjorde abort med mina systrar, i mörka rum, utan ord.

Yo he abortado por que fue mi decisión. Jag gjorde abort för att det var mitt beslut.

Yo he abortado por que es mi derecho. Jag gjorde abort för att det är min rätt.























Wednesday, September 28, 2005

Om chefer och andra monster

Jag har två chefer på min arbetsplats i Buenos Aires. Hur de är relaterade till varandra har inte framgått och jag har aldrig sett dem i samma rum.

Först, María José Lubertino. En blonderad plastikopererad politiker av minimal storlek som en gång grundade Instituto Sociál y Político de la Mujer och som nu kandiderar till att bli Diputada Nacionál. Ett sönderstressat odjur på 150 cm som i strid med sin vidriga personlighet lyckats sätta ihop en riktigt vettig politisk agenda. Hon kombinerar krav pa samhällelig resursomfördelning, sexualupplysning och fri abort med att ge sina anställda nervösa sammanbrott och magsår. Jag tror att ordet som användes om henne pa mötet i fredags var "psykopat". Jag gör alltså mitt yttersta for att undvika denna människa och har hittills lyckats ganska bra.

Vidare, Silvia Natali. En plastikopererad (sic!), ständigt overdressed socialarbetare och dramaqueen. Också hon chef för ISPM och härskandes något mer nyanserat än sin nämnda kollega. Men get this, vi arbetar med ett projekt för arbetslösa kvinnor (som jag skall återkomma till) och ska på måndagen hålla en workshop i en halvruffig stadsdel en bit från centrum. De deltagande kvinnorna är mer eller mindre slitna och har inte haft avlönade arbeten på länge. Bland dem skrider hon in, min kära chef, sent och med påmålad grace á la Jackie O. I klarröda strassprydda byxor, matchande cape och handskar. Isydda pärlor i håret, feta jävla mejken och guldsneakers. Hon ger sig själv rätten att ständigt veta bäst, stå i centrum och att avbryta. Visst, hon är långt ifrån att vara i samma liga som María José - Silvia vågar jag ju tilltala. Men hon utstrålar ända en maktfullkomlighet, något som andas "mig säger man inte emot". Och det gör mig nervös.

På ett plan är det naturligtvis så att jag har generellt svårt för auktoriteter. Så synd då att jag skulle hamna med en despot och en semi-despot. Turligt nog är ingen av dem min handledare.

Sunday, September 25, 2005

Inga marginaler

Jag urskiljer efter snart två månader ett fenomen som återkommer i den här staden. Människors misstänksamhet. Buenos Aires och dess invånare är naturligtvis tusen andra saker, tro inget annat. Men nu till detta drag.

Jag är pa väg in i en "vi har allt möjligt"-affär pa Avenida Corrientes, behöver kuddar till mitt ännu ganska omöblerade rum. Kommer från kontoret på Callao och har ryggsäck på mig samt en påse med tyg i handen. Jag släpps inte in i affären. Inte med dessa två verktyg för plundring som jag utan tvekan kommer att fylla med diskställ, lampor, stearinljus och rökelse. Men hurra, det finns låsbara skap där jag i sällskap med personal (inte själv, jag kan ju stjäla nagot på vägen) får göra mig av med mina riskfyllda tillhörigheter. Och jag som bara ville titta lite. Men "titta lite" gör man inte i affärer i Buenos Aires.

Expediten i lilla klädbutiken nosar mig i nacken, blir semi-irriterad när jag vill bläddra bland tröjorna och hänger sedan alldeles utanför provrummet och hetsar diskret. Jag är en misstänkt. Och inte den enda. När jag inte är tillräckligt ihärdig med att stänga porten till vårt hus får jag en utskällning av den gamla damen på tredje våningen. Vem som helst kan ju komma in! Usch och fy och allt är hemskt!

Man skulle kunna kalla denna misstänksamhet för brist pa "socialt kapital". Detta favoritbegrepp för statsvetare utan konfliktperspektiv. Eller, snarare utan materiellt konfliktperspektiv. Man menar ju att konflikter existerar, men att deras grund ligger i att folk inte bowlar tillsammans längre. (Ja, jag raljerar. Liberala studenter i jämförande politik kan höra av sig för diskussion)

Om jag med samtliga reservationer ska våga mig på en egen, materiell, förklaring så handlar det istället om avsaknaden av marginaler. Den Menem-/IMF-producerade kris som drabbade landet ett år in i seklet förflyttade miljoner från fattigdom till extrem fattigdom. Och ytterligare andra, vana vid medelklassliv, in i en för dem ny fattigdom som man knappt hade redskap och kunskap att hantera. För många har situationen genererat kokande, fokuserad, politisk aktivitet. Klasskamp och motstånd. För andra har den kanske bara genererat misstänksamhet.

Thursday, September 22, 2005

Älskade Arbetaren!

Igår kom mitt första nummer av Arbetaren till lägenheten på México 1480. That is, mitt första nummer i Argentina. Lycka! Extas! Lite sent förstås, men nu är jag nyanserat uppdaterad på F!:s årsmöte, flyktingamnesti (jävla, jävla rasist-riksdag) och annat viktigt som händer i höstsverige.

Visst, man kan ju läsa på nätet.. Men fatta att sitta på uteserveringen mitt i våren och läsa världens bästa svenskspråkiga veckotidning till sin café cortado.

Den som vill prova ett gratisexemplar går hit: http://www.arbetaren.se/prenumerera/index.html

30 000 compañeros desaparacidos - presénte!


I fredags var 29-årsdagen av La noche de los lapices, eller "penn-natten" ordagrant översatt. Det handlar om en massaker på studenter 16 september 1976, under diktaturens första år, och uppmärksammades med fet demonstration genom Buenos Aires. Från kongressen, längs Avenida de Mayo och fram till Plazan där madres och abuelas i snart trettio år frågat "Var är de?".

Argentina är ju bara ett av alla länder i Latinamerika som genomlidit militärregimer, men ingenstans användes "försvinnanden" lika flitigt som terrormetod. Över 30 000 människor plockades på öppen gata eller väcktes mitt i natten, stuvades i flygplan och kastades i havet eller i Río de la plata. Dónde están? frågar man fortfarande. De flesta har fått betydligt mindre uppmärksamhet och föranlett långt mindre internationella påtryckningar än vår egen Dagmar Hagelin, och hon saknas ändå fortfarande. Och Astiz går fri, som traditionen bjuder i den har delen av världen.

Årsdagen av massakern var upphovet till demonstrationen, men att 30 000 porteños gav sig ut på gatorna hade även andra skäl. Där fanns piqueteros, mittenvänstern, eldslukande ungdomar, strejkande universitetslärare och de obligatoriska peronisterna - also known as folkhemsfascister.

Några få bilder från demon finns här:
http://www.flickr.com/photos/32729944@N00/

Thursday, September 15, 2005

Militantes plásticas

Min feminism är starkt kopplad till det fysiska. Att jag äger mig själv. Att min kropp och sexualitet är till för mig och att det personliga och kollektiva kriget mot skönhetstvång och objektifiering måste föras varje dag är grundsatser i mitt feministiska credo.

Jag har självklart inte vunnit än, men det blir åtminstone ingen rakning, inga dieter, krämer eller obekväma kläder. För att inte tala om plastikkirurgi. De flesta av oss betraktar väl det som något otänkbart, en tragisk lustighet man kan rysa över när man zappar förbi Extreme makeover pa trean. “Den som lägger sig under kniven är slutgiltigt förlorad” har jag tänkt.

Denna sanning har jag dock fått omvärdera sedan jag kom till Argentina och knappt ser människor med rynkor. Här lyfter sig alla kvinnor.

Eller “alla” – vad snackar jag för skit? I ett land där miljoner lever ur hand i mun vore det ett ruttet skämt att säga så. Men från (den övre) medelklassen och uppåt råder det strama, stumma ansiktets lag. Många har svårt att le, en del har svårt att tala ordentligt och alla ser läskiga ut. Några få paminner t.o.m om oretuscherade snapshots av Wacko Jacko och då är det ju riktigt illa.

Det otroliga jag ska komma till är att de stenhårda medelålders feminister man träffar då och då också går runt med deformerade nunor och stela leenden.

De är inte förlorade, de är knivskarpa. De hatar patriarkatet med mitt hat och mer.

Jag vet inte hur man ska förklara det. Att skönhetshetsen är värre här och svårare att stå emot även för radikala feminister? Att man inte anser att feminism och traditionella skönhetsideal står i motsättning till varandra? Att det t.o.m handlar om feministisk frigörelse?

Jag hör ju nu inte till dem som tycker så, men lovar att i fortsättningen inte döma mina systrar utifrån antalet stygn bakom öronen.

Wednesday, September 14, 2005

La Boca och stjärnornas hus

Stadsdelen La Boca är känd för tva saker. För världen: födelseplats för nationalhjälten Diego Maradona som efter avgiftning och fettsugning uppstått från det döda och åter ler från löpsedlar i Buenos Aires och resten av landet. För Buenos Aires taxichaufförer samt läsare av Lonely Planet: Sin extrema farlighet.

Men i La Boca finns också det ockuperade huset La Casa de las estrellas, en sedan länge övergiven synagoga med hissnande takhöjd och vittrade stentavlor på väggarna. Numera ett hem för vissa och en verkstad för politisk aktivitet och fester för fler.

Lördag kväll var det spelning och minusgrader i stjärnhuset och vi åkte dit. "Kväll" betyder dock inte kväll som man vanligtvis använder begreppet; när vi stapplade hem innan det tredje och sista bandet skulle gå på så var klockan sex på morgonen. En vanlig utekväll här och jag behöver typ semester.

Naturligtvis och tyvärr intogs scenen av endast killband, men för att vara sådana var de bra och buena onda. Riktigt lycklig blev jag när sångaren som såg ut som Ringo -66 annonserade nästa låt på "el téma de aborto". Okej att vi befinner oss i aktivistmiljö, men ska mannen verkligen sjunga kampsånger för legalisering av vår viktigaste rättighet?

Nej, det var självklart en sk feministisk felhörning. "El téma de amor" skulle det vara. Men ibland kanske man maste sänka sin cyniska gard och våga hoppas på att bli förvånad.

Monday, September 12, 2005

Möte med Louise

Har varit i kuststaden Mar del Plata på konferens på temat Bejing+10. Själva mötet hyste 4000 deltagare och hölls i en gigantisk och iskall sportanläggning, men dagen inleddes med en 100 gånger mindre frukost på flashiga Hotel Costagalana. Vi var representanter från 30 feministiska NGO:s som skulle äta medialunas och tala med Louise Arbour, FN:s High Commissioner for Human Rights. På besök i Argentina för att förmå regeringen att ratificera det frivilliga tilläggsprotokollet till CEDAW-konventionen och jag är ganska säker på att hon kommer att misslyckas.

Jag är ju i grunden skeptisk till dessa representanter för det "internationella samfundet" (begreppet jag älskar att hata). Idealister och liberaler med ett eget universum. Och framförallt med en syn på världen som utan inneboende, fundamentala konflikter.

Men mellan mitt mjölkskummiga kaffe och Arbours diskret eleganta framtoning drogs jag med i vördnaden för denna kanadensiska dignitär. Där satt jag rörd mitt i allt socker och fett (se tidigare inlägg) och nickade med i hennes inledande tal om internationella rättighetsdokument.

Detta innebär naturligtvis en smärre kris för min autonoma, argsinta identitet och jag känner mig tvungen till en analys. Kan det vara så att PolMag-giftet såhär i slutet av utbildningen äntligen har börjat verka? Kommer jag att önska mig trista kläder och ett arbete som handläggare i julklapp? Går jag med i Utrikespolitiska Föreningen väl hemma i Uppsala? Eller var det helt enkelt det glittrande vårvinterhavet alldeles utanför fönstret, de många kyparna runt bordet och den lyxiga omgivningen som gjorde mig svag?

Min favoritförklaring hittills, och den jag kommer att stå fast vid för att kunna leva vidare, är att det inte var högkommissionären som gjorde mig rörd - utan alla de andra. Dessa grymma, kämpande kvinnor från olika håll som talar klarspråk om abort, sexuell exploatering, feminisering av fattigdom, det genomrasistiska argentinska samhället och dess patriarkala rättsväsende.

Arbour ska också ha en eloge för att hon faktiskt höll igen hyfsat med plattityderna och lämnade ordet till övriga mötesdeltagare. Hon deklarerade relativt snabbt att hon var där för att lyssna och ville veta vad dessa organiserade feminister ansåg vara de mest brännande genusfrågorna i dagens Argentina. Så istället för en överdos oneliners á la FN blev det ett väldigt intressant möte.

Sunday, September 11, 2005

11 september 1973

Det är Chiles dag idag.

Med tysta minuter för "elfteseptemberoffren", bilder från ground zero och terroristexperten Magnus Norell på repeat i SVT:s Debatt, så är det Chile och 32-årsdagen som finns i mina tankar.

Det är tre år sedan jag lämnade Santiago. Tre år sedan jag varje dag passerade det en gång sönderbombade La Moneda på väg till universitetet. Tre år sedan Tito berättade om tortyren och Verónica om koncentrationslägren i norr dit hon åkte för att leta efter sin man.

Och jag vill till Santiago.

Jag vet att jag inte behöver tala om för er att USA förberedde militärkuppen i månader och år med konstruerade ekonomiska kriser, pengar och vapen till högern och träningsläger i Brasilien för torterare. Nej, det vet ni - det är ju broschyr 1A för den svenska allmänvänstern. Det här är bara en text av plikt. Och av längtan.

Thursday, September 08, 2005

Argentinsk feminism och svensk självgodhet

Det är val här i oktober. Inte presidentval - vi får leva med Kirschner ett tag till - men det ska väljas diputados nacionales och ledamöter till den lagstiftande församlingen.

Med anledning av detta val, som vänstervänner på gatan häromdagen bad mig bojkotta, besökte jag å jobbets vägnar ett blinketi-blink-blink-lyxigt hotell i Barrio Norte - Buenos Aires Östermalm. Glitterpalatset var för dagen spelplats för Foro Nacional de Mujeres, eller Nationellt kvinnoforum, och vi var där för en paneldebatt på temat "Kvinnor i politiken".

Fem kvinnliga kandidater skulle diskutera hur kvinnor ska kunna forändra politiken. Ja, det är på förhand givet att vi ska "förändra" politiken. Om man som kvinna ska ha något som helst i den institutionaliserade politiken att göra måste man ta med sig sin kvinnliga essens och tillföra något annat. Som moderatorn inledde med: "Vi kvinnor ska ju inte låtsas vara män och anamma deras sätt att föra politik - så vad kan vi göra istället?".

Jag är helt övertygad om att en större andel kvinnor i politiska församlingar de facto förändrar den förda politiken. Dagis, abort och sexualbrottslagstiftningar som inte stinker - detta åstadkoms naturligtvis fortare om parlamentet inte bara består av män. Men det beror ju på att kvinnor som grupp har ett gemensamt materiellt intresse av nämnda nyttigheter, och inte på något kvinnligt sätt att föra politik. (Asch, det här är ju skåpmat men jag befinner mig i biologismens land)

Nåja, till debatten. Där fanns högerkvinnan som hävdade att motstånd mot abort "inte har något med religion att göra, det handlar om en mänsklig rättighet till liv från konceptionsögonblicket!". Hon fick en hel del applåder. Det förvånade mig litet att hon inte ville sammankopplas med religionen, men den katolska kyrkan är faktiskt inte så stark som man kan tro här i Argentina. Relativt sett, alltså. Eller så hade högerkvinnan bara förstått att man måste tala med organiserade kvinnor på organiserade kvinnors vis, dvs inte referera till kyrkliga påbud. Där fanns vänsterkvinnan som tyvärr inte hade kastat av sig "klass före kön"- oket från sitt parti och därmed inte kändes så intressant. Men sympatisk. Där fanns centerkvinnan som inte vågade saga bu eller bä till nagot: "Det är viktigt att kvinnor deltar i politiken". Där fanns moviestar-lookaliken med stora solbrillor som uppenbarligen bara var där för att vara glamourös. Det framgick inte alls vad hon ville eller tyckte eller stod. Och ändå fick hon ordet hela tiden.

Och så slutligen "vår egen" kandidat María Jose Lubertino. Grundare av partiet Espacio Abierto ("öppen plats/yta") och även chef för den NGO där jag praktiserar. Hon var bra in action och hade vettiga åsikter. Högst på agendan står sexualundervisning i alla skolor, lika juridiska rattigheter för alla sexuella orienteringar, resurser och kamp mot mäns våld mot kvinnor, lagstiftning mot könsdiskriminering på arbetsmarknaden och fokus på miljöfrågor. Fine, det saknas tydligt klassperspektiv men man kan ju inte få allt.

En liten not här till alla svenskar (inklusive mig sjalv) som tror att Sverige alltid står i frontlinjen på jämställdhetsområdet. Ingen skugga over F!, jag gillar dem skarpt, men världens första feministparti - knappast. Visst, man brukar gå med pa att nämna Island (det ligger ju i Norden) men att ett tredjevärldenland som Argentina skulle ha kunnat bilda ett feministiskt parti flera år före oss - aldrig. Det är som att vi har köpt motståndarsidans argument om Sverige som "världens mest jämställda land" och konverterat det till att vi har världens främsta feministiska rörelse.

Visst, jag känner mig mer hemma i mina svenska feministiska kretsar, där man kan säga "manshat" utan att folk ryggar tillbaka. Och när jag läser om argentinskor som stympar sig själva med stickor och tvättmedel pga av en fascistiskt lagstiftning så är jag lycklig över att vara svenska och få göra hur många jävla aborter jag vill (när ska ni andra lagen så att den välkomnar även mina polska systrar, damn it??!).

Men någon gång kanske vi kan lyfta blicken och inse att någon har hunnit före oss.

Thursday, September 01, 2005

Atkins, kom tillbaka - allt är förlåtet!

Argentina ger mig diabetes.

Hela mitt system knastrar av socker bara av att andas och röra mig i det här landet.

Ska du dricka kaffe? Okej, här är 2 dl socker - tror du att det räcker?
Köpa mjölk? Tur att den är sockrad.
Är du sjuk? Du ska dricka varmt med muuuucho de azúcar.

Jag har vanligtvis inte mycket till övers för irrläror baserade på lika delar nordamerikansk fanatism och - kött, men situationen calls for urgent action á la Atkins. Det blir inget mer socker nu! Dra ut era förbannade sweet-teeth!

Det borde ju inte vara så svårt for Argentina att följa Atkins. Man har ju redan har greppat den delen av dieten som handlar om att totalförgifta sin kropp och planeten med mat bestående av 95% likdelar.

Medan vi väntar på fortsättningen mottages tacksamt insulinampuller per post.