Syrran

Bränn flaggan, öppna gränserna, allt åt alla.

Monday, September 12, 2005

Möte med Louise

Har varit i kuststaden Mar del Plata på konferens på temat Bejing+10. Själva mötet hyste 4000 deltagare och hölls i en gigantisk och iskall sportanläggning, men dagen inleddes med en 100 gånger mindre frukost på flashiga Hotel Costagalana. Vi var representanter från 30 feministiska NGO:s som skulle äta medialunas och tala med Louise Arbour, FN:s High Commissioner for Human Rights. På besök i Argentina för att förmå regeringen att ratificera det frivilliga tilläggsprotokollet till CEDAW-konventionen och jag är ganska säker på att hon kommer att misslyckas.

Jag är ju i grunden skeptisk till dessa representanter för det "internationella samfundet" (begreppet jag älskar att hata). Idealister och liberaler med ett eget universum. Och framförallt med en syn på världen som utan inneboende, fundamentala konflikter.

Men mellan mitt mjölkskummiga kaffe och Arbours diskret eleganta framtoning drogs jag med i vördnaden för denna kanadensiska dignitär. Där satt jag rörd mitt i allt socker och fett (se tidigare inlägg) och nickade med i hennes inledande tal om internationella rättighetsdokument.

Detta innebär naturligtvis en smärre kris för min autonoma, argsinta identitet och jag känner mig tvungen till en analys. Kan det vara så att PolMag-giftet såhär i slutet av utbildningen äntligen har börjat verka? Kommer jag att önska mig trista kläder och ett arbete som handläggare i julklapp? Går jag med i Utrikespolitiska Föreningen väl hemma i Uppsala? Eller var det helt enkelt det glittrande vårvinterhavet alldeles utanför fönstret, de många kyparna runt bordet och den lyxiga omgivningen som gjorde mig svag?

Min favoritförklaring hittills, och den jag kommer att stå fast vid för att kunna leva vidare, är att det inte var högkommissionären som gjorde mig rörd - utan alla de andra. Dessa grymma, kämpande kvinnor från olika håll som talar klarspråk om abort, sexuell exploatering, feminisering av fattigdom, det genomrasistiska argentinska samhället och dess patriarkala rättsväsende.

Arbour ska också ha en eloge för att hon faktiskt höll igen hyfsat med plattityderna och lämnade ordet till övriga mötesdeltagare. Hon deklarerade relativt snabbt att hon var där för att lyssna och ville veta vad dessa organiserade feminister ansåg vara de mest brännande genusfrågorna i dagens Argentina. Så istället för en överdos oneliners á la FN blev det ett väldigt intressant möte.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home