Syrran

Bränn flaggan, öppna gränserna, allt åt alla.

Wednesday, September 28, 2005

Om chefer och andra monster

Jag har två chefer på min arbetsplats i Buenos Aires. Hur de är relaterade till varandra har inte framgått och jag har aldrig sett dem i samma rum.

Först, María José Lubertino. En blonderad plastikopererad politiker av minimal storlek som en gång grundade Instituto Sociál y Político de la Mujer och som nu kandiderar till att bli Diputada Nacionál. Ett sönderstressat odjur på 150 cm som i strid med sin vidriga personlighet lyckats sätta ihop en riktigt vettig politisk agenda. Hon kombinerar krav pa samhällelig resursomfördelning, sexualupplysning och fri abort med att ge sina anställda nervösa sammanbrott och magsår. Jag tror att ordet som användes om henne pa mötet i fredags var "psykopat". Jag gör alltså mitt yttersta for att undvika denna människa och har hittills lyckats ganska bra.

Vidare, Silvia Natali. En plastikopererad (sic!), ständigt overdressed socialarbetare och dramaqueen. Också hon chef för ISPM och härskandes något mer nyanserat än sin nämnda kollega. Men get this, vi arbetar med ett projekt för arbetslösa kvinnor (som jag skall återkomma till) och ska på måndagen hålla en workshop i en halvruffig stadsdel en bit från centrum. De deltagande kvinnorna är mer eller mindre slitna och har inte haft avlönade arbeten på länge. Bland dem skrider hon in, min kära chef, sent och med påmålad grace á la Jackie O. I klarröda strassprydda byxor, matchande cape och handskar. Isydda pärlor i håret, feta jävla mejken och guldsneakers. Hon ger sig själv rätten att ständigt veta bäst, stå i centrum och att avbryta. Visst, hon är långt ifrån att vara i samma liga som María José - Silvia vågar jag ju tilltala. Men hon utstrålar ända en maktfullkomlighet, något som andas "mig säger man inte emot". Och det gör mig nervös.

På ett plan är det naturligtvis så att jag har generellt svårt för auktoriteter. Så synd då att jag skulle hamna med en despot och en semi-despot. Turligt nog är ingen av dem min handledare.

1 Comments:

Blogger Anna Ardin said...

María José var jättetrevlig mot mig när jag träffade henne första gången på en abortkonferens med vice hälsoministern:

- Heeej! sa hon, och formulerade ihop en lång lång harang av något hon höll på med, någon hon ville ha av mig, ett projekt, en plan, en presentation, ja ett helt föredrag. Stack sitt visitkort under min näsa.

När jag gav henne mitt visitkort utbrast hon:

- Svenska ambassaden?? Jag trodde du var någon annan. Därefter vände hon på klacken och gick.

Märklig kvinna.

Men jag tror att det är svårt att kämpa för saker som är så radikala (även med Sverigemått) i korruptionens och patriarkatets amerika utan att vara åtminstone lätt världsfrånvänd. Att vara en ful, oopererad, osminkad flatförespråkare i Argentina är kanske lite som att vara muslim och kämpa för mer demokrati i vatikanen.

3:27 AM, October 06, 2005  

Post a Comment

<< Home