Syrran

Bränn flaggan, öppna gränserna, allt åt alla.

Thursday, October 13, 2005

Okej patriarkatet, jag fattar.

Det var alltså dags att bli påmind nu. Och det är bara att tacka för det.

Det hände när jag bodde i Chile, och det har hänt igen. Att jag sitter i ett land på andra sidan jorden och börjar tänka att "Ja, men i Sverige är vi ju ganska jämställda ändå."

Det är som att jag har fått huvudet förvridet. Det kan ha varit helgens möte med sina abortdiskussioner och psykfall till katoliker som gjorde det. Eller de små klisterlapparna på bussen där 19-aringar erbjuder analsex för 20 kronor i halvtimmen. Eller den totala översexualiseringen av allt offentligt rum i Buenos Aires. Som förde mig till psykosens gräns och fick mig att uttala orden "Men i Sverige, där är det i alla fall inte såhär".

Jo, lilla Kristina. I Sverige är det precis såhär. I Sverige dödshotas och trakasseras Tiina Rosenberg och avgår. I Sverige äger Timbro det offentliga samtalet. I Sverige får feminister inte finnas. Men okej, vi får ju fortfarande göra abort. Jag kanske ska bli gravid och göra en när jag kommer hem bara för att utnyttja den rätten innan den försvinner?

Det är bara att lyfta på hatten för dig patriarkatet. För påminnelsen om att Sverige är sjukt av samma gift som Argentina, Afganistan och alla andra länder.

Tuesday, October 11, 2005

Bilder från Mar del Plata





Rapport från Mar del Plata

I helgen var det Encuentro Nacional de Mujeres, det 20:e i ordningen. En separatistisk kvinnokonferens med 30 000 deltagare fran hela Argentina. Här följer min dagbok fran mötet.

Lördag 8 oktober

Vi, 15 feminister från huvudstaden, anländer till Mar del Plata i denobarmhärtiga gryningen. Varför är det så kallt? Men när vi äntrar vår lånade lägenhet och får kaffe, sol och havsutsikt på balkongen tinar vi snabbt. Mina rutinerade medresenärer hävdar att inget händer förrän lördag eftermiddag då seminarierna börjar. Vi kan lugnt gå till stranden. Så vi solar och chillar och jag låter två iskalla atlantvågor skölja över mig. När jag möter upp med Annika på seminariet om våld mot kvinnor visar det sig att jag missat hela invigningen. Irritation.

Våldsseminariet är bra men lite väl ostrukturerat för min svenska smak. Spridda tankar och erfarenheter. De duckar för min fråga om mans kollektiva skuld (eller "ansvar" om vi ska mjäka) och jag inser att det jag saknar mest i kvinnorörelsen här (och överallt) är ett ordentligt könsmassigt konfliktperspektiv. Patriarkatet ses endast som abstraktion. Inte som ett manskollektiv med skuld och ansvar för våld och exploatering.

På kvällen tar vi del av mötets kulturella utbud. Först en grymt arty dansföreställning med titeln "Kropparnas diskurs". Ja, ni fattar. Sedan en fantastisk teaterpjäs om abort, där kyrkan, familjen och en massa annat sågas skoningslöst.


Söndag 9 oktober

På söndagen går jag på abortseminariet. Det är egentligen meningen att man ska delta i samma seminarium under hela helgen, men jag kan inte hålla mig. Och det är ett bra beslut, för här börjar äventyret.

Ett sprängfyllt klassrum där man pendlar mellan att följa talarlistan slaviskt och att skrika rakt ut á la Ricki Lake. På ena sidan de överklassiga katolikerna med diskreta pärlor i öronen, på andra sidan ett myller av olika sorters abortaktivister. Jag hade inte riktigt fattat den rumsliga uppdelningen och hade råkat hamna på katoliksidan.. Som tur var kommer Annika (sent!) och kastar en räddande grön armbindel åt mig tvärs över rummet. Då och då blir det fullt kaos, och jag som verkligen inte ar radd for konflikter får ont i magen och vill gå hem.

Abortmotståndarnas mantra om att "livet börjar i konceptionsögonblicket" kryddas med lögner, förolämpningar och allmän fundamentalism. Här är ett urval:

"Ni är mördare och egoister"

"Vill ni ha det som i Europa, där det bara finns pensionärer pga alla aborter? Och där de måste ta emot en massa afrikaner som de inte vill ha för att inte landet ska bli helt utan ungdomar?"

"Jag jobbar med fattiga barn. Jag älskar barn. Tanken på att de inte skulle finnas gör mig jätteledsen."

"Det är George Bush som tvingar oss i tredje världen att göra abort och äta preventivmedel."

En freakshow av självrättfärdiga kräk som man skulle kunna skratta åt. Om inte. Om inte denna freakshow skrev abortlagarna på hela kontinenten (med undantaget Kuba, där det som bekant finns annat att anmärka på). Om inte dessa överklassbrudar och deras kyrkor fulla av män tvingade tusentals kvinnor till smutsaborter och trasiga underliv. Om inte ett folkmord på kvinnor pågick.

En ung abortmotståndare berättar en tårfylld historia om sina fyra adopterade barn och om hur "tacksam hon är för att deras biologiska mödrar inte gjorde abort". En kvinna framför mig på golvet ger henne ett exploderande svar på tal:"Så den egentliga orsaken till att jag inte får bestämma över min egen kropp är att medelklassens damer vill ha mina barn?". Pang!

Seminariet avbryts av kostymklädda män på gatan utanför och det blir semivåldsamma konfrontationer när vi forsöker köra bort dem. De sjunger om Jesus och livet, vi skriker: "Iglesia, basura, vos sos la dictadura!" (Typ, jävla kyrka, du är diktaturen). Äckel och adrenalin i mina ådror.

Det blir dags för mötets stora demo. 30 000 kvinnor i ett tretimmarståg genom Mar del Plata. Jag, mellan feministiskt rus och utmattning.

"Saquen sus rosarios de nuestros ovarios" (Ut med era radband ur mina äggledare")

"Por los violadores, la carcel ya - para Romina, la libertad" ("Fängelse för våldtäktsmännen, frihet för Romina". Läs mer om Romina Tejerina på Anna Ardins blogg)

"Mujer, escucha - unete a la lucha!" (Lyssna kvinna, gå med i kampen)

Ny adrenalinrush när demon avslutas med en "escratche" utanför stadens katedral. Ett hundratal unga katolikmän och ett fåtal kvinnor bildar mur på kyrktrappan, med bilder på foster i händerna, mumlandes böner. Det liknar exorcism. De tycker synd om oss som ska till helvetet. Vi hatar dem och visar det. För att de hatar oss. För att de hatar vara kroppar och allt vad frihet, värdighet och självbestämmande heter. Poliser i massor hindrar fysisk konfrontation och till slut går vi hem.

När vi sedan äntligen kommer iväg på kvällens peña (fest med folkloremusik) somnar Mariana på golvet framfor scenen. Efter en dag som full av hundra dagar.


Måndag 10 oktober

Konferensen avslutas med uppläsning av slutsatser och beslut om provins förnästa års möte. Manga hoppas på Jujuy, en utfattig provins i norr som av mina argentinska compañeras beskrivs som medeltida och feodal. Många kvinnor arbetar där under slavliknande förhållanden i mer välbeställda hem och förväntas vara sexuellt tillgängliga för männen i huset. Jujuy är Romina Tejerinas hemprovins och det blir också där som mötet hålls 2006. Jubel.
När tusen och tusen kvinnor ropar "Romina, présente!" så fäller jag en tår. Så jävla blödig.

Jobbig, lång bussresa. Men hey. Och Buenos Aires känns nästan som att komma hem.

Friday, October 07, 2005

Johan Tralau, kvinnorna och föraktet

Läser på dn.se att statsvetaren Johan Tralau i tidningen Axess har anklagat Tiina Rosenberg för plagiat. Det är naturligtvis inte svårt att se detta som ännu ett bidrag till SM i feministbashing 2005, men det är inte denna tvivelaktiga tävling som i sin helhet skall analyseras här. Istället tänkte jag delge er några av mina personliga erfarenheter av denne Johan Tralau.

Uppsala Universitet, hösten 2001. Jag är en ivrig och (om jag får säga det själv) skarp student i politisk teori. En av de få kvinnliga studenterna på denna i mitt tycke fantastiska delkurs. Det är dags för seminarium med nämnda Tralau och jag har skrivit pm om den radikalkonservative filosofen Carl Schmitts möjliga relation till pacificmen som ideologi.

"Kristina, vad var det du skrev om? Var det inte något om den 'lilla världen'?"

Och sedan, för att kommentera ett av mina inlägg:

"Men snälla Kristina, kan du inte försöka vara lite akademisk i alla fall?"

Jag har senare förstått att Johan Tralau generellt praktiserar förlöjligandet som pedagogisk metod. Här drabbade det dock som av en slump endast den kvinnliga studenten i rummet.

Jag skall inte från andra sidan jorden uttala mig i sakfrågan vad gäller anklagelser om plagiat. Men om Tralaus syn på kvinnliga forskare är analog med hans syn på kvinnliga studenter är det lätt att räkna ut vari hans motiv ligger. Och hur tungt hans ord väger.

Thursday, October 06, 2005

Arbetsvillkor i Argentina. Del 2: Ålder

Hon vill ut ur sitt hus. Hon vill vara bland människor. Hon vill göra saker för sin egen skull. Hon vill tjäna egna pengar. Vill inte längre, efter 26 år, vara sin mans obetalda hembiträde.

Vi gör individuella intervjuer med kvinnorna i projektet Club de Empleo. Som inte garanterar arbete men är ett steg på vägen.

- Vad är du intresserad av? Vad skulle du vilja arbeta med?

Hon vill bli en egen människa. En Nora som lämnar Dockhemmet. Som inte frågar om lov, som inte frågar om slantar. Hon vill arbeta med administration eller försäljning. Hon vill vara anställd och ha arbetskamrater. Hon vill ut ur sitt hus.

Hon har erfarenhet. Hon kan engelska. Hon är trevlig och ordentlig och framåt och "kommunikativ" och allt som man ska vara.

Min kollega Julieta, som känner sitt lands grymma arbetsmarknad bättre än jag, harklar sig och försöker igen.

- Okej, men vad skulle du annars kunna tänka dig att göra? Kanske starta en egen liten rörelse hemifrån? Kanske tillverka något och sälja?

Men hon vill ju vara anställd. Hon vill arbeta som receptionist eller kassörska. Eller liknande. Hon vill inte tillverka saker i sitt dockhem.

Då blir det klarspråk från Julieta, som vet.

- Chansen för dig att bli anställd någonstans överhuvudtaget är i princip obefintlig. På grund av åldern alltså.

Den övre gränsen för att anställas inom handel och administration med flera halvkvalificerade branscher ligger i Argentina på drygt 2o år. Jag skulle vara för gammal.

Vår Nora som längtar ut är 45 år och kommer ingenstans.

Monday, October 03, 2005

Arbetsvillkor i Argentina. Del 1: Lönesättning

Det står mig nu alltför klart att arbetsrätt knappt existerar i det här landet. Den som vill se det troliga målet för den väg vi i Sverige slagit in på med visstidsanställningar, ring&springjobb, delade turer, påtvingat deltidsarbete och allmän otrygghet är välkommen att komma hit och titta. (För övernattning hos mig i Montserrat, mejla Kristina.Lindqvist.4674@student.uu.se)

Jag skulle kunna fylla hela bloggen med detta sorgliga tema, så vi tar ett kapitel i taget. Först ut: lönesättning.

Är med på möte med chefen Silvia (ni vet, den plastikopererade socialarbetaren med maktbehov) och min handledare María som är allas högra hand och jobbar jämnt. Det diskuteras kommande projekt samt löner för september. Lönerna är alltså öppna för diskussion. Vissa får betalt per timme, andra per månad. Oklart hur detta avgörs, förutom att de som gör ett konkret arbete i olika projekt verkar ha timlön och de (chefen) som mest representerar och visar sig lite här och där har månadslön. De timanställda, som bl a arbetar med kurser och seminarier inom vår "Club de empleo" för arbetslösa kvinnor, får betalt för exakt de timmar de uppehåller sig på platsen för respektive workshop. Ingenting för förberedelse, inga pensionspengar, ingen trygghet.

Plötsligt säger Silvia att hon denna månad kommer att ta ut lite mindre i lön och att det som “blir över” skall delas upp på María och en annan anställd. María protesterar och de dealar fram och tillbaka tills hon går med på det. Hon jobbar alldeles för mycket och förtjänar varenda centavo, men… ska det gå till så? Silvia menar att det “känns bra för henne” att göra såhär.

María får alltså denna månad en godtycklig “bonus” av sin chef. För att chefen med de kitchiga kläderna känner för att vara snäll. Hur påverkar det Marías möjligheter att säga emot denna chef? Hur påverkar det hennes möjligheter att eventuellt kräva mer pengar i “riktig” lön?

Mötet avslutas med att Silvia ber María att inte säga något om det överenskomna till de övriga anställda. “Det blir så dålig stämning då - och så vill alla ha mer pengar.”