Syrran

Bränn flaggan, öppna gränserna, allt åt alla.

Monday, December 19, 2005

Meddelande

Bloggen nedlagd på obestämd tid. Jag återkommer.

Wednesday, December 14, 2005

Arbetsvillkor i Argentina. Del 4: Vem betalar?

Annika, en av mina bästa vänner, är ocksa här i Buenos Aires och praktiserar. Häromdagen var hon och handlade på megastora livsmedelskedjan Coto och betalade med en 50-pesossedel. En stund senare upptäckte hon att hon råkat få växel på en 100-lapp, men eftersom att hon var nästan hemma lät hon det vara just då.

Jag skulle inte ha gått tillbaka, rika jävla Coto har råd med ett svinn på 50 pesos. Men Annika som är för god och renhjärtad för sitt eget bästa, och dessutom hade fått onda aningar, promenerade tillbaka några timmar senare.

Kassörskan började nästan gråta av tacksamhet. Alla felaktigheter i kassan, inklusive falska sedlar, betalas nämligen av kassören själv. Och 50 pesos hade dessutom kunnat få henne uppsagd. (Vi snackar om 140 kronor som är ca 10% av en kassörskas månadslön.) För Coto är det naturligtvis inga pengar alls. Det handlar bara om att disciplinera, skrämma och förnedra de anställda.

På tal om förnedring kan vi ta ett annat exempel från samma branch. Man har i Argentina lyckats åstadkomma den självklara lag som förbjuder uppsägning pga graviditet. Men så kan vi ju inte ha det menar arbetsgivarna, och har kommit på ett sätt att komma runt det:
Genom att kontrollera menstruationen hos de kvinnliga kassörskorna. Den som är "sen" avskedas.

Så kränks den lilla arbetsrätt som finns. Så kränks den personliga integriteten. Och kapitalet vinner igen.

Tuesday, December 13, 2005

Stoppa svensk folkeparti!

Nu skäms de inte ens längre för sin rasism och sin främlingsfientlighet. De skäms inte för att kopiera Ny Demokratis gamla slagord. De skäms inte för att använda sin favvochilenare Mauricio Rojas som alibi för ett nytt led i hetsjakten på svenskar som inte är födda i Sverige.

“Invandrare är överrepresenterade i brottstatistiken pga sitt kulturarv” har Folkpartiet sagt åt Mauricio att säga. "Det låter bättre om det kommer från en invandrare, liksom". Och DN ställer naturligtvis upp med utrymme.

Folkpartiet vet att kategorin "invandrare" är fullständigt godtycklig. De vet att det istället handlar om arbetslöshet, låg inkomst och socialt utanförskap. Att det är Sverige som har misslyckats med att välkomna människor till “vårt” land. (Man kan fan inte äga ett land!)

Att det finns ett enda syfte med Rojas utspel: att hetsa mot nya svenskar.

Men det är ju valår snart och Folkpartiet väl vill gärna ta röster från sina meningsfränder i Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna och Nationalsocialistisk Front.

Monday, December 12, 2005

“Jag väntar på dig hemma”

Så säger hon, hon som är fyra meter bred och tre meter hög. Hon har inget huvud, ingen identitet, inget namn. Men hon finns för att brukas av dig, om du är man. Hon och hennes tusen systrar.

Sexualiseringen av det offentliga rummet i Buenos Aires är ett eget kapitel, en egen blogg, en egen avhandling. Staden är impregnerad med nakna kvinnokroppar, som är till salu.

Ska du skaffa bredband? Ta det här, enligt annonsen medföljer en naken, kåt kvinna.

Begreppet ”sexualisering” av det offentliga rummet är dessutom missvisande. Det handlar inte om någon ”sexualisering” i allmänhet. Det handlar om att sälja, sälja, sälja kvinnokroppen överallt och hela tiden. Så att vi inte för ett ögonblick glömmer att vi inte lever för vår egen skull utan för att brukas av andra. Så att vi inte glömmer att varje dag är en kamp för att hamna på rätt sida om linjen som skiljer hora från madonna.

Men tro ni inte att Sverige är någonting annat. Länsstyrelsen i Stockholm rev tidigare i år upp beslutet att förbjuda ”porrbilarna”, som gör reklam för semibordellen Club Privé, med hänvisning till yttrandefriheten. Tydligare kan det inte bli: i ett patriarkalt och kapitalistiskt samhälle kommer lagen, oavsett hur fin den är på pappret, alltid att gynna den som har makten. Att gynna förtryckaren och straffa den förtryckta.

Det som återstår tycks alltså vara att bryta mot den lag som inte skyddar mig och mina systrar, och i det här systemet aldrig kommer att göra det. Det som återstår är att spreja, riva ned och föra krig mot de bilder som vill ta vår mänsklighet ifrån oss.

Wednesday, December 07, 2005

Härmapa

Äsch, vi fortsätter på den opolitiska banan och leker lite till. Jag blev så sugen när jag såg Martas blogg att jag var tvungen att göra en "Hej konsument" jag med, med Buenos Aires-touch. Sorry att jag spårar ut så här på slutet...

Namn: Anna Ingrid Kristina Lindquist

Senaste impulsköp: En pepparkaksbrun volangkjol med vita blommor, från Once.

Bästa promenad: Hemifrån, förbi Congreso upp till Avenida Santa Fe och vidare mot Plaza Italia. 39:an hem. I Sverige är den bästa promenaden runt Edsviken eller i Vasastan.

Äter lyxmiddag på: El Bereber i Palermo Viejo.

Favoritgata: 9 de julio. Nej, jag bara skojade! Avenida de Mayo.

Bästa förfestmusiken: Moneybrother eller något annat med körer och sprattliga gitarrer.

Reser helst till: Just nu - Stockholm. Annars södra Sydamerika.

En bra gå-bort-present: Oliver

Favoritlyxartikel: Ett badkar

Älsklingsljud: Vågor

Senaste upptäckt om Stockholm: Att I miss you like crazy!

Favoritgalleri: Min svågers snart nyöppnade galleri vid Östermalmstorg.

Favvosajt: Magdalena Ribbing pa dn.se. Det är en äckelfetisch att se vad borgerligheten oroar sig för.

Här bjuder jag mamma på middag: Ulriksdals slotträdgård i mellandagarna. Fast jag tror att det blir lunch och att hon bjuder…

Fikar gärna på: El Nuevo Callao, nära jobbet.

Favortfärg: Grön.

Rockstjärna jag skulle vilja träffa: Nej tack.

Favvoskor: Svarta kinaskor från Once.

Klädkonto per månad: 0 – 500 kr

Mode jag aldrig vill se igen: Pastellfärger

Bästa fyllekäket: Sopaipillas.

Dansar helst till: Pixies

Senast gnolade: “California” med Joni.

Bästa diktsamlingen: Szymborska och Aspenström ligger bra till. Fast hellre dramatik än lyrik egentligen, och då 1940&50-talsamerikaner.

Saturday, December 03, 2005

Resa och självrannsakan

Eftersom att jag är på minisemester tänker jag tillåta mig att vara lite personlig här för omväxlings skull. Det är en engångsföreteelse, jag lovar att snart igen gömma mig bakom abortkampanjer, exploatering och argentinsk politik.

Tog bussen norrut igår, till provinsen Misiones, för att kolla in de världsarvslistade vattenfallen i Iguazú. Den som har sett den überkoloniala, kvinnohatande skitfilmen "The Mission" med bl a Robert de Niro har också sett dessa cataratas.

När man reser ensam blir det en del tänkande, och jag har sedan jag lämnade Buenos Aires uppmärksammat några störande otrevligheter hos mig själv. Som det här med israelerna till exempel.

Var och en som någon gång har rest vet att ungdomar från det lilla landet i mellanöstern, vars regering förtrycker och fördriver palestinier, är grymt överrepresenterade i backpacker-världen. Och en ansenlig del av dessa resande israeler verkar ha hamnat på mitt hostel här i Puerto Iguazú. Men pratar jag med dem? Nej.

Några alternativa förklaringar:

Jag är blyg. (Nja, inte särskilt)

Joyce Carol Oates fantastiska "Blonde" tar all min uppmärksamhet. (Delvis sant)

Jag är rasist. Fan, det är ju lite sant! Och inte bara på det där strukturella sättet som alla priviligierade vita svenskar är. Utan specifikt fördomsfull och rasistisk mot israeler. Så fort jag ser dem känns det som att jag drabbas av Tourettes syndrom och ska börja skrika om muren, Jenin, ljudbomber och folkrättsvidrig ockupation.

Allt det där finns ju och är sant. Israels regering utövar statsterrorism mot ett helt folk. Men ska de här ryggsäckstyperna a priori bära skulden för det? Vet jag säkert att de röstade på Sharon? Vet jag att de inte är medlemmar i någon solidaritetsgrupp för en rättvis fred med Palestina? Nej, just det. Skärp dig nu Kristina och var inte så självrättfärdig.

Speciellt eftersom du inte är något annat än en rik exploaterande turist från primer mundo.