Syrran

Bränn flaggan, öppna gränserna, allt åt alla.

Monday, March 27, 2006

"Ingen reklam tack, men gärna nynazistisk propaganda"

Har varit i Stockholm över helgen och kliver runt bland pappersdrivan i hallen. Där finns några kilo Dagens Nyheter, Uppsalatidningen, en elräkning och ett vykort med “Pettson och Findus”. Och en uppmaning till etnisk rensning.

Har det varit skinnskalle-freakshow i mitt trapphus? Varför har Nationaldemokraterna valt just mig som mottagare för sin hetsande skit? Eller är de så organiserade i Uppsala att de har haft sina medlemmar springande lite överallt? Nej då, det har inte behövts.

För Posten har heilat i min trappuppgång. Posten hjälper ett nazistiskt parti att bryta mot lagen om hets mot folkgrupp. Posten kränker min integritet som medborgare hemma hos mig!

Ett antal brevbärare valde idag att sjukskriva sig i protest. Heder åt dem och fan för Posten som tvingar sina anställda att medverka till att sådant här sprids.

Rättshaverist som jag är ringde jag upp Postens kundtjänst for att meddela att jag tänker polisanmala det inträffade. Den stackars tjejen hade blivit åtsagd att tala om för mig att utskicket var lagligt och att de inte sysslar med censur.

Hur lämnar man posten? Jag vet att Kramer gjorde det i ett avsnitt – den som har det inspelat eller vet hur det gick kan höra av sig.

Thursday, March 23, 2006

Hänförd

Vi såg "V for vendetta" igår. Det bör alla andra också göra. Vad sägs om:

Situationism, 100 % snygghet, ansiktlöst motstånd, reffar till Emma Goldman.

Och framför allt: en varning till alla som tror att vi behöver övervakas "for our own safety".

Gå och se!

Tuesday, March 21, 2006

Liten diskussion om vithet

Den 8 mars skrev jag ett inlägg om Ulrika Kärnborgs krönika som publicerades i DN samma dag. Krönikan var deppig men bra - det jag reagerade på var att hon avslutade med ett citat som jag uppfattar som grymt etnocentriskt. Jag e-postade Ulrika för att kolla vad hon menade, här följer vårt samtal:

"Tjenare!
Det sista citatet är mycket känt - och gammalt - det kommer från Yoko Ono. Jag tycker att det fortfarande funkar. Vad gäller plikt och statistik, så ja, det är vår plikt. Om du tycker det är lite långtråkigt så håll dig till kurslitteraturen.

Vad det "vita" med statistik från hela världen ligger i fattar jag uppriktigt sagt inte. Om det inte handlar om Yoko Ono citatet. Tycker du att hon är vit? Det största problemet med statistik är annars att den tenderar att vara felaktig.

Med vänlig hälsning
Ulrika Kärnborg"

"Hej, tack för svaret!
Jag menade inte att din krönika var trist, jag menade att det var trist att du behövde skriva en sådan krönika. Det är trist att det fortfarande är vår plikt. Och det är minst sagt trist statistik du tar upp.

Jag vet att citatet är gammalt och välanvänt och ja - det var bara citatet jag menade. Krönikan i övrigt har jag som framgick av texten inga problem med. Men exakt vem talar du till när du säger "nigger"? Det spelar ju ingen roll att Yoko Ono myntade det, du har ju valt att använda det som ditt eget. Det jag menar är att jag uppfattar ditt tilltal (genom citatet alltså) som att exkludera en ganska stor mängd kvinnor. Svarta kvinnor är ju t ex "niggers" både genom att vara svarta och kvinnor, men den dubbla underordningen omintetgörs genom analogin niggers - kvinnor.

För övrigt tycker jag att du oftast skriver bra och relevant (och blev därför lite extra besviken).

Vänligen,
Kristina Lindquist"

"Hej!
Ja du vet säkert lika väl som jag att ordet "nigger" har använts av svarta på samma sätt som ordet "bög" eller "queer" har använts av gayrörelsen, det vill säga man tar förtryckarens språk och desarmerar det. Nu kan man invända att jag som vit, svensk kvinna inte kan göra det, att jag inte kan känna mig solidarisk med färgade kvinnor eller som Yoko Onos"nigger". Jag vill hävda att jag visst kan det. Och att jag bör det. Att alla kvinnor bör kunna solidarisera sig med andra kvinnor. För mig är det motsatsen till rasism, och det tänker jag stå för i all framtid. Massor av kära hälsningar
Ulrika"

Kommentera gärna! Och kolla in Petra som skriver bra om vithet, rasism och annat.

Saturday, March 11, 2006

Studenter som politisk kraft

DN rapporterar om polisbrutalitet och regelrätt misshandel av studenter i samband med morgonens stormning av Sorbonne i Paris. Tårgas och batonger - inte oväntat, bara tragiskt och jävligt upprörande. Hundratals studentaktivister har i tre nätter ockuperat universitetsbyggnaden i protest mot en ny arbetsmarknadslagstiftning som minskar anställningstryggheten för människor under 26 år.

Jag har tyvärr väldigt svårt att se att studenter skulle agera på det här sättet i Sverige. Minst av allt i min studentstad Uppsala, där vi har fullt upp att hålla fanbärare, unkna ordnar och annan traditionshets i schack.

Visst finns det studenter som är både radikala, handlingskraftiga och vet att använda universitetet som en arena för politisk aktivism. (Vänsterjuristerna är ett bra exempel) Och folk som sysslar med kår- och utbildningspolitik finns det ju nog av, kan man tycka. Vad jag lite utopiskt efterlyser är en studentrörelse som förmår att i högre grad stå enad i avgörande frågor, som kan lyfta blicken från renodlade student-issues och som vågar skrika lite högre när det verkligen gäller.

Skulle det t ex ha varit helt otänkbart med en liten ockupation av universitetshuset i samband med flyktingamnesti-debatten i höstas? Seminarier och studiecirklar i all ära, men varför kan vi inte en enda gång gå i konkret konfrontation mot förtryck och orättvisor? Och varför kan vi inte göra det i egenskap av studenter?

Det är ju inte universitetsledningen på Sorbonne som har stiftat lagen som ledde till den aktuella ockupationen, men de franska studentaktivisterna vänder sig ändå till de institutioner de har tillgång till för att visa sitt missnöje. Jag menar att vi bör överväga möjligheten att göra detsamma - åtminstone i situationer som kräver mer än vad vanliga samförståndskanaler har att erbjuda.

Friday, March 10, 2006

Så tuktas underklassen

"Fatta... 56 kaffe latte i veckan! Det är det enda jag ser på TV." Tjejen vid kafébordet bredvid mig älskar 3:ans "Du är vad du äter". Det gör inte jag.

Tag 2 delar lyteskomik, rör ned en rejäl dos klassförakt och toppa med total avsaknad av strukturellt tänkande. Servera med stereotypa könsroller. Klart!

Den otrevliga "näringscoachen" ska med subtila hot och förlöjligande förmå den dumma tjockisen som går upp klockan tre och äter kladdkaka till frukost att gå ned i vikt. Vi tittare skall förfasas när hon slår till tjockisen på magen. Men inte över coachens brist på respekt, utan över
tjockisens äckliga brist på självkontroll.

Missförstå mig rätt, jag är helt med på att den ökande övervikten är ett stort samhällsproblem. Men samhällsproblem löses bäst med samhälleliga insatser, inte med individfokuserad förnedrings-TV. Självklart har varje människa ett ansvar för den egna hälsan, men matmissbruk och grav övervikt är sjukdomstillstånd och bör hanteras som sådana.

Och kanske viktigast av allt: Att tjejen i programmet av allt att döma är arbetslös diskuteras överhuvudtaget inte. Liksom det generella faktum att övervikt ar en klassfråga - ju mindre makt över den egna tillvaron, desto mer ohälsa. Huvudsaken är att tjejen med hjälp av algpulver och fascistoid coach-mobbing mot slutet av programmet har gått kortsiktigt ned i vikt och blivit "en vacker och sensuell kvinna". Och att vi tittare får njuta av att se den feta underklassen tuktas.

Thursday, March 09, 2006

Ikväll: The New Shit

Jag är inte så arty. Men släktband för mig ändå till Galleri B2 som håller vernissage ikväll med utställningen The New Shit.

Galleriet skall visa konst av unga oetablerade konstnärer och de börjar med ­Magnus Alexandersson, Linda Petersson och Robin Sjöblom.

Majorsgatan 14, bakom Östermalmstorg. Vi ses där 18 - 21.

(Och hey, man får säkert vin.)

Wednesday, March 08, 2006

Vilka är kvinnorna?

Ulrika Kärnborg skriver trist pliktkrönika proppad med statistik idag på internationella kvinnodagen. Och det är klart att hon ska. Det är klart att det inte kan sägas för många gånger att kvinnor i alla länder mördas, våldtas och exploateras hela dagarna, varje dag. Och att det också gäller kvinnor i Sverige, världens fucking mest jämställda land. Bra så.

Men varför måste Ulrika falla på mållinjen? Varför måste hon avslöja sig? Med citatet “Woman’s the nigger of the world” avslutar Ulrika sin krönika. Och så hade vi inte kommit någonstans. Feminismen är vitare än vit och “Kvinnan” är du och jag men inte hon.

Ulrikas rasmetafor är säkert inte illa ment, hon är nog inte ute efter att aktivt utestänga någon. Tvärtom - hennes vinkel är just patriarkatets allmängiltighet. Men hennes kritvita utgångspunkt, helt oberörd av postkolonial kritik, blir ändå plågsamt tydlig.

Ulrika Kärnborg vill med sitt avslutande citat antagligen säga det självklara:"kvinnor är underordnade män". Visst, min utgångspunkt är också att kön framför annat är den huvudsakliga grunden för ojämlikheten i världen. Men vilka kvinnor gäller det? Hur är det med icke-vita kvinnor? Och flator? Dem som Ulrika uppenbarligen inte talar till. Med andra ord - hur ska feminismen kunna bli stark och rättvis om man ignorerar den över- och underordning som finns mellan kvinnor?

Petra skriver ibland om detta tema, och bättre än vad jag förmår.

För övrigt hoppas jag att vi ses pa Street ikväll. Temat är konflikt.