Syrran

Bränn flaggan, öppna gränserna, allt åt alla.

Wednesday, May 17, 2006

Vi som tigger

Och jag känner mig som en jävla statarunge. Hungrig, med mössan i hand, och full av skam.

Jag ska hämta månadens häfte med rikskuponger i receptionen på jobbet. En löneförmån. Folk har det ibland.

- Här hänger man på låset…

Jag hänger tydligen på låset. Det blir lätt så när lönen är låg och den 15:e är inne.

- Jag vet inte om du har rätt till de här… Jobbar du verkligen i juni?

Jag jobbar två veckor i juni. Dra från den lönen. Svårt? Tydligen jättesvårt. Hon frågar någon. Och nej, inga foodstamps for you missy.

Och det spelar ju ingen roll. Jag ska nog ha råd med min 8-bitars från Ippai ändå.

Ändå faller världen och jag självlyser av förnedring. Fattig. En som tigger. Och jag glömmer allt. Glömmer min magisterexamen och mina fyra språk. Glömmer att min uppväxt var full av böcker, teaterabonnemang och politiska diskussioner. Glömmer att klassresan inte ens är min, utan pappas. Allt som finns är skammen. För arvet från arbetarklassen sitter mer än någon annanstans i självförtroendet. Bristen på det alltså. Känslan av att inte höra hemma på universitetet. Känslan av att när som helt kunna bli avslöjad.

Antingen det. Eller så känner alla som måste be om pengar såhär. Och det här var ändå den lättaste lightversionen. Hur stor är skammen för den som måste förnedra sig för sin a-kassa, sin sjukersättning, sitt socialbidrag? Hur stor den än är räcker det tydligen inte. Man ska skämmas mer, förnedras mer.

Men jag har nog skämts färdigt nu.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home