Syrran

Bränn flaggan, öppna gränserna, allt åt alla.

Thursday, August 31, 2006

Skita i integrationen?

Bengt Ohlsson skriver väldigt roligt och väldigt intressant och samtidigt väldigt problematiskt om "integration" i dagens DN På stan.

Varför är integrationen en så viktig fråga? Varför måste den ha ett eget departement och egen minister?

Jag kan berätta varför integrationen är så viktig.

Den är viktig för att det finns många svenskar som blir så NERVÖSA när de går förbi en klunga männi­skor - klunga förresten, det räcker om de är två - som är mörka i hy och hår och är konstigt klädda och pratar obegripligt.

Hur kan jag veta att det inte är just mig som de står och snackar skit om? Ja, de ler visserligen när man går förbi. Men det är bara skenhelighet. Sen börjar de snacka om hur fult det är här och hur de ska gama till sig bidrag och skruva ihop en bomb som de bränner av på pendeln till Märsta. Därför har integrationen blivit en så viktig fråga. Vi vill att de ska klä sig som vi och prata så vi förstår. Om vi dessutom får till en litteraturkanon och förmår dem att läsa "Herr Arnes penningar" och "Hemsöborna", då kommer de att bli bra impade. Då kommer de kanske inte att vilja bränna av den där bomben på Märstapendeln.


Ohlssons text sätter på många sätt huvudet på spiken. Om "dom" överhuvudtaget ska komma hit från "sina länder" så ska "dom" böja sina huvuden i ständig tacksamhet , inte göra något väsen av sig, inte ta våra jobb men inte leva på bidrag och helst inte finnas till alls. Ohlsson har alltså rätt när han menar att det ska vara helt frivilligt huruvida man vill "integrera" sig på en ny plats, även om hans resonemang dock förutsätter att det överhuvudtaget finns något essentiellt "svenskt" och en statisk "svensk" kultur att integrera sig emot.

Om jag vore statsminister skulle folk få sköta det där med integration bäst de vill. Jag skulle inte stå och vara handsvettig och spänd i mungiporna och kräva språktest och grejor. (...)

om någon inte ville, om någon sa, hörnini, jag vet inte. Vi kom nyss hit. Rafsade ihop vad vi hade och flydde med granaterna vinande runt öronen. Är det okej om vi passar lite på Mor Ror? Då skulle jag säga att det var okej. (...)

Folk är olika. Somliga integrerar sig snabbare än man hinner säga Dansk Folkeparti. Andra är helt hopplösa. Det kan dröja flera generationer innan de börjar söka sig utåt. Under tiden ägnar de sig åt det som är invandrarens värsta dödssynd i svenska ögon: de Klumpar Ihop Sig. (...)


Och om jag flydde till Guinea och fick börja från noll, och jag hörde talas om en stadsdel där det bodde en massa svenskar och man kunde köpa DN och snus och turkiska bergskräftor i augusti? Då skulle ni få se på någon som Klumpade Ihop Sig (...)


Han har rätt och samtidigt så oändligt fel. Om integration innebär att "dom" med tvångsmedel skall ta till sig "vårt" språk, "vår" litteratur och "våra" outfits är det naturligtvis så enkelt som Bengt Ohlsson säger.

Men integration handlar i min värld inte primärt om detta. Integration handlar om makt och maktlöshet. Integration, eller bristen på den, handlar om att nya svenskar, mörkare svenskar, svenskar utan son-namn, systematiskt diskrimineras i vårt samhälle. Integration handlar om att bekämpa den strukturella rasism som gör att dessa nya svenskar inte får jobb, inte får bostad och förvägras en stabil materiell grund för sin tillvaro.

Integration handlar om att kämpa emot etnifieringen av det som i grunden faktiskt handlar om klass.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , , ,

Wednesday, August 30, 2006

Facit: Quote quiz 2.0

Äh men vafan, har jobbat över idag också. Så det blir bara ett litet slappt facit till citat-tävlingen jag lanserade häromdagen. Ingen har alla rätt! Mowgli leder. Here it goes:

1. Jerry i "Seinfeld" angående boken som George har haft på toaletten.

2. Alvy Singer till Annie Hall i "Annie hall".

3. Troy Dyer till Michael Grates i "Reality bites".

4. Malcolm X i "Malcolm X".

5. Chandler i "Vänner".

6. Lisa i "Dirty dancing"

7. Dr Cox i "Scrubs".

8. Goose och Maverick i "Top gun"

9. Anita i "West side story".

10. US marine (utanför nordamerikanska ambassaden i Australien) till Homer i "Simpsons".

Tuesday, August 29, 2006

Privatmoralen ointressant för politiken

Lars Ohly blev som bekant utfrågad ikväll, nyklippt och allt. Vi skippar recensionen, sådant sysslar så många andra med. Däremot föranleder SVT:s utfrågning ett resonemang kring vilka frågor man bör ägna en sådan public service-timme åt några veckor före valet. Och ett resonemang kring vad det politiska samtalet generellt bör handla om. Lars Ohly fick nämligen besvärande många frågor som berörde hans privatliv i form av boende, döttrars skolgång etc. Reportrarna ville göra gällande att Ohly inte kan vara trovärdig som vänsterpolitiker eftersom han har en bostadsrätt på söder och hans dotter går i en friskola.

Inledningsvis är det ju fullkomligt hårresande att antyda att Ohly som förälder på något sätt skulle ha mandat att bestämma över sin dotters (en fri individs!) skolgång samt att denna dotter automatiskt delar hans socialistiska värderingar. Hon kan ju vara kristdemokrat, for all we know.

Vidare undrar jag om det bara är jag som är så cynisk att jag inte har något förtroende kvar att förlora gentemot företrädare för den parlamentariska demokratin? Visst ska man rösta och visst skulle allting bli ännu sämre med en borgerlig regering, men är det verkligen möjligt att ha några större förhoppningar om att samhället skall förändras i grunden på parlamentarisk väg? Om man liksom jag inte tror det, blir relationen till de folkvalda politikerna allt annat än ideologiskt sentimental, och man blir inte chockad och besviken för att någon genom sitt privata agerande har ”svikit sina politiska ideal”.

Det finns få saker jag bryr mig mindre om än hur Lars Ohly bor. (Möjligen Göran Hägglunds barista-skills.) Självklart anser jag i god radikalfeministisk anda att det privata är politiskt och att saker som hushållsarbete, sexualitet, barn, familj etc i grunden är politiska frågor som bygger på den aktuella maktfördelningen mellan människor och grupper. Men det handlar ju om att dessa frågor skall behandlas som politiska i det offentliga samtalet och diskuteras i termer av makt.

Man kan ha alla möjliga åsikter om Lars Ohlys privatmoral, men att ändra sitt röstande utifrån sådana premisser är faktiskt enbart irrationellt. Valet handlar i mina ögon mest om damage control och om det konkreta politiska utfallet under de närmaste fyra åren.

Vem kommer att arbeta för en generös och rättssäker asylpolitik? Vem kommer att arbeta för rätten till feministiskt självförsvar i skolan? Vem kommer att arbeta för att hbt-personer fullt ut skall ha samma rättigheter som alla andra? Vem kommer att arbeta för att minska de ekonomiska klyftorna?

Jag frågar mig detta, och röstar sedan utan illusioner.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , ,

Monday, August 28, 2006

Quote quiz 2.0

Efter en femton timmars arbetsdag blir det inget seriöst politiskt idag. Inget om Israel och folkrätten (ni får vänta en dag eller två med att kalla mig nazist igen), inget svensk folkeparti, ingen könsmakt. Bara pure sweet smaskig populärkultur från US of A.

Det som gäller är alltså sammanhang (film/serie): 1 poäng. Karaktär:1 poäng.
Fina priser, kanske.

1. I’m not eating anywhere near the facilities of that book.

2. My grammy never gave gifts. She was too busy getting raped by Cossacks.

3. There's no secret handshake. There's an IQ prerequisite, but there's no secret handshake.

4. The only thing I like integrated is my coffee.

5. Step away from the duck.

6. I've been thinking about the Domino Effect. Now, if Vietnam falls, does that mean China's next?

7. I came just in time for W as in “Why lord, why?

8. -She's lost that loving feeling.
- No she hasn't.
- Yes she has.
- She's not lost that lo...
- She's lost it man.

9.Back home little boys don't have war councils.

10. US marine, sir! And we don’t tolerate that kind of behavior, sir!

Sunday, August 27, 2006

Det var bara en tidsfråga

Socialdemokraternas xenofobiska praxis sker normalt i det fördolda. Den brukar vara av det strukturella, icke effektsökande, implicita slaget. En dag vaknar man bara av att allt har blivit så skrämmande mycket sämre och att de som en tjuv om natten har genomfört stora delar av Ny demokratis flyktingpolitiska program. Skärpta visumkrav för asylsökande. Tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta för flyktingar från krigszoner. En mängd åtgärder för återinvandring.

Ingen stor affär kring detta. Inga utspel, inga krav, inga "signaler" från "oss" till "dem". Bara genomfört, genomfört, genomfört. Osynliga gränser för vad som är politiskt acceptabelt flyttas. Och högst konkreta gränser kring oss och resten av de vita, rika européerna förses med än mer taggtråd.

Men det var tydligen bara en tidsfråga innan även det stolta samhällsbärande partiet skulle inse att det går att plocka missnöjesröster på att skicka signaler och ställa krav. Integrationsminister Jens Orback presenterade som bekant på söndagen ett förslag som i korthet går ut på att


Den invandrare som till exempel inte går på sfi:s svenskundervisning, eller som inte tar praktikplatser som arbetsförmedlingen anvisar kan bli av med de ekonomiska stöden. (DN 27/8)
Det riktigt obehagliga med förslaget är egentligen inte dess konkreta innehåll, även om jag är djupt skeptisk till att det är "hårdare tag" som behövs för att främja integrationen.

Det riktigt obehagliga är att regeringen genom att lägga ett sådant förslag tre veckor före valet inte gör detta för att de tror att det på riktigt förbättrar integrationen. De gör det för att vinna röster. Och vilka röster vet vi, vet de, att förslaget kommer att locka till sig? Jo, röster från de människor som tycker att det är en bra idé att för all framtid cementera "invandrare" som en separat kategori. Som tycker att krav skall ställas och signaler skickas och passar det inte kan man åka tillaka till var-man-nu-kommer-ifrån.

Det vet regeringen. Det är med öppna ögon de ger sig in i budgivning med folkpartiet. Och jag hoppas innerligt att humanistiskt sinnade sosseväljare handlar enligt Per Wirténs uppmaning i dagens Godmorgon världen: "Straffa socialdemokraterna för detta förslag, rösta inte på dem!"

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , , , , ,

Saturday, August 26, 2006

”Israeliska flaggor mot kvällshimlen”

Mördare, mördare, mördare! Ropen ekade mellan husen runt Nybroplan. En svartklädd skara skrek för full hals, hårt bevakade av ridande poliser. De var inte många - men högljudda. Så fruktansvärt respektlöst med tanke på att många av dem som stod i publiken förlorat nära och kära i förintelsen. Hatet var så påtagligt, jag rös i hela kroppen. Det var en riktigt obehaglig känsla. (…) [Manifestationen] var mycket välbesökt och trots ”Ohlys slynglar” som Fredrik Malm kallade dem blev det en riktigt bra kväll. Fantastiskt att se alla israeliska flaggor mot kvällshimlen.
Kreationisten och f d Livets Ord-medlemmen* Ella Bohlin, numera ordförande i KDU, kommenterar på sin hemsida protesterna i samband med en manifestation för Israel för någon vecka sedan. Innan jag återkommer till en diskussion kring demonstrationsfriheten generellt, kan vi ju ta och studera Bohlins resonemang ovan.

Utifrån det hon säger ovan kan man ställa upp följande analogi: Eftersom 2 miljoner armenier föll offer för folkmord mellan 1915 och 1923 har deras ättlingar rätt att ockupera t ex Litauen och trakassera och mörda dess invånare i årtionden. Att sedan kritisera detta förhållande är ”fruktansvärt respektlöst” eftersom dessa människor fortfarande lider ont av de fruktansvärda brott som begåtts av en helt annan aktör, nämligen under första världskriget av s k ungturkar och senare av kemalistiska nationalister.

När Bohlin sedan diskuterar Sveriges hållning visavi konflikten i Mellanöstern blir det Orwellska nyspråket totalt:

”[Birgitta Olsson] kritiserade, med rätta, den svenska regeringens undfallenhet när det gäller mellanöstern och Perssons oförmåga att se till Israels utsatta situation som regionens enda demokrati. (…) Sveriges nuvarande mellanösternpolitik är i total obalans. Som demokratisk stat borde vi vara de första att erkänna närhet till Israel som regionens enda demokrati”
Ursäkta? Finns det i Sverige någon större israelkramare än Göran Persson? Det skulle väl i så fall vara Ella Bohlin själv, Fredrik Malm och Ulf Ekman.

Men låt oss nu med anledning av Bohlins inledande kommentarer gå in på ett resonemang kring vad demonstrationsfriheten generellt innebär – eller borde innebära. Jag var personligen inte närvarande vid den aktuella manifestationen och kan alltså inte uttala mig om det exakta händelseförloppet vid Raoul Wallenbergs plats. Enligt DN (en helt opartisk källa i dessa sammanhang…) var det hela dock inte särskilt dramatiskt:

”Manifestationen, som samlade ett halvt tusental personer, fortlöpte som planerat, och många av de närvarande ska inte ens ha lagt märke till oroligheterna.”
Rent allmänt kan jag dock säga att handgripliga attacker i ett dylikt sammanhang i mina ögon är helt oförsvarligt. Men resten då? Är det helt oförsvarligt att stå vid sidan av en manifestation och skrika ”Mördare”? Innebär demonstrationsfriheten att man har rätt att i det offentliga rumment stå helt oemotsagd ? Bohlin menar att ”det var en riktigt obehaglig känsla” att bli kallad för mördare när man samlades i sensommarkvällen för att uttrycka sitt stöd för staten Israel. Jag förstår att det kan kännas så, men jag tror att hon får tolerera det obehaget. Situationen är nämligen inte trevlig och behaglig hur man än ser på den. (Några exempel på obehagliga företeelser: ockupationer, betongmurar, check-points, schaktmaskiner, bombande av civil infrastruktur i södra Libanon...)

I korthet kan man uttrycka saken på följande sätt: Israelkramarna har självklart rätt att uttrycka sitt stöd för en våldsam ockupationsmakt och dess krigföring, men de måste också räkna med att få mothugg. Demonstrationsfriheten torde innebära rätten att i det offentliga rummet få uttrycka sina ståndpunkter – och rätten för andra att få säga emot.

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , , ,


*Guilt by association, jag vet. Men det är svårt att låta bli!

Friday, August 25, 2006

En bra länk

Ni har väl inte missat Xiomaras grymma inlägg om folkpartiets valaffischer? Kolla in det här.

Israel får inte kritiseras

Amnesty släppte i onsdags som bekant en rapport med titeln Israel/Lebanon: Deliberate destruction or "collateral damage"? Israeli attacks on civilian infrastructure. Rapporten visar att Israel medvetet riktat in sig på att förstöra civil infrastruktur i Libanon och man menar från Amnestys sida att:
Israels förstörelse av tusentals hem, bombattacker mot broar, vägar, vattenreservoarer och oljecisterner var en integrerad del i Israels militära strategi snarare än "oavsiktlig skada" till följd av lagliga attacker mot militära mål

Man presenterar i rapporten bevis för att det handlar om just medveten förstörelse vilka består i:
  • Massiv förstörelse av stora bostadsområden och byar.
  • Attacker mot broar i områden som inte hade något strategiskt militärt värde.
  • Attacker mot pumpstationer för vatten, vattenreningsanläggningar och livsmedelsaffärer, trots förbudet mot att angripa mål som är nödvändiga för civilbefolkningens överlevnad.
  • Uttalanden från israeliska militärer som tyder på att förstörelsen av den civila infrastrukturen verkligen var ett mål för Israels militära kampanj med syfte att pressa den libanesiska regeringen och civilbefolkningen att ta avstånd från Hizbollah.
Men detta visste vi ju redan. Inte ett dugg kontroversiellt. Eller det är det kanske? Med tanke på den mängd aggressiva mejl och telefonsamtal organisationen fått ta emot sedan rapporten släpptes i onsdags så kan man undra. Ett antal medlemmar har också begärt utträde. Det stormar visserligen alltid när Amnesty gör uttalanden om Israel och de ockuperade områdena, Kuba, USA och "kriget mot terrorismen", men de senaste dagarna har varit alldeles osedvanligt upprörda. Och media hänger på denna oreda. "Kan man lita på Amnesty?" frågade sig SR:s Bengt Therner under onsdagen:

Kan man lita på Amnesty och vad är deras rapporter och anklagelser baserade på? Svaret är avgörande för att värdera allvaret i de anklagelser som nu riktas mot staten Israel och den israeliska försvarsmakten.


Det är naturligtvis bra att man ifrågasätter Amnestys och andra aktörers trovärdighet, men är det inte anmärkningsvärt och grymt symtomatiskt att denna granskning kommer som en rekyl så fort Israel kritiseras? Amnesty släpper alltså rapporter hela tiden, utan att denna affekterade stämning infinner sig. Slutsatsen blir således att Israel intar en särställning och att ingen ostraffat talar klarspråk om de krigsförbrytelser Israel gör sig skyldig till.

Jag menar också att Israel intar en särställning. Som den stat som bland annt innehar rekordet i att bryta FN-resolutioner.

Andra bloggar om: , , , ,

Pingat på intressant.se

Tuesday, August 22, 2006

Får jag vara din flickvän, Nina?

Du känner säkert till myten om p-pillret för män. Varannat år skriver media om att ett säkert och biverkningsfritt preventivmedel för män kommer att finnas på marknaden - om två år. Alltid två år. Sedan många år har det varit om två år, och vi väntar under tiden på att få ta ett gemensamt ansvar för reproduktionen. När metaforen är etablerad kan jag då konstatera att serietecknaren Nina Hemmingssons samlade enrutingar sedan länge har varit som detta p-piller för män: Varje år ska detta lyckpiller i kvadratisk bokform ges ut om ett år. Jag har misströstat och längtat. Jag längtar fortfarande, men nu på det högst konkreta bokpaket som är på väg till min lägenhet!

Jag har inte många idoler, då idoldyrkan är lite svårt att kombinera med ett entusiastiskt hat mot auktoriteter. Men inför Nina Hemmingsson lägger jag mig ned på marken och kysser hennes klädesfåll, ska aldrig tvätta läpparna. Jag träffade henne en gång i samband med ett föredrag om serieteckning och det kändes som att hon kanske blev lite rädd för min översvämmande kärlek.

Reklam är inte något som förekommer särskilt ofta på denna sida, men jag vill nu uppmana alla att for the love of god skaffa sig Ninas samling Jag är din flickvän nu . Meanwhile lite klipp från Aftonbladet:





Andra bloggar om: , ,

Monday, August 21, 2006

Stötande praxis kring aborter

Försöker sig Rapport på ett makabert aprilskämt mitt i sensommaren? Försöker någon illasinnad nyliberal misskreditera svensk sjukvård? Det här nämligen inte vara sant: I flera år har aborterade foster rutinmässigt kremerats och lagts i minneslundar utan att kvinnorna fått veta det.

Socialstyrelsen skall nu enligt uppgift ändra rekommendationerna till sjukvårdspersonalen och förstärka "avsnittet om information till kvinnan" säger medicinalråd Bo Lindblom till SVT. Den föreslagna reformen förändrar dock inte det principiellt felaktiga i hanteringen. Denna praxis implicerar nämligen att det aborterade fostret är en person som dött – blivit mördad – och så är faktiskt inte fallet. Eller snarare: det är inte relevant huruvida man anser att det aborterade fostret är en person eller inte. Så länge svensk lagstiftning ser ut som den gör skall foster inte rutinmässigt begravas i minneslundar, svårare är det inte. Om den enskilda kvinnan önskar det kan man naturligtvis inte ha några invändningar, men initiativet och beslutet skall vara endast hennes. Sjukvårdspersonalens personliga åsikter kring abort skall överhuvudtaget inte få något spelrum; kan man som läkare eller sjuksköterska inte verka utifrån detta bör man söka sig ett annat yrke.

I inslaget visades bilder från en minneslund som pryddes en gråtmild reliefskulptur i brons föreställande ett foster. Jag har faktiskt sett en sådan skulptur i verkligheten, i samband med universitetsstudier utomlands. På katedralen i Valparaíso, Chile, är den utmejslad i själva stenen tillsammans med en bön för ”de barn som mördats innan de föddes”. För mig känns det inte helt... fräscht att myndighetsföreträdare i Sverige begraver foster i minneslundar som delar estetiska uttryck med kyrkan i det mest konservativt katolska landet i hela Latinamerika. Med kyrkan i ett land där tusentals kvinnor dör varje år för att de förnekas makten över sina egna kroppar.

Andra bloggar om: , , , ,

Pingat på intressant.se

Sunday, August 20, 2006

Gud ut ur skolan

I en intervju i dagens Sydsvenskan gör Lars Leijonborg den fullt riktiga analysen att religiösa friskolor bör hållas kort. Han menar att ett moratorium mot etablerandet av religiösa skolor bör införas tills det finns garantier för att samtliga lektioner i dessa skolor är icke-konfessionella. Och det låter ju bra. Undfallande och svagt, men ändå ett försonande drag i det folkpartistiska mörkret.

Men där var vi tillbaka på den främlingsfientliga banan igen. Folkpartiledaren uttrycker i artikeln nämligen oro över att ”muslimsk fundamentalism är ett växande problem i Sverige” och det är därför han vill stoppa religiösa friskolor. Jag medger gärna att religiös indoktrinering är själva fundamentet för verksamheten i muslimska friskolor. Liksom det är det själva fundamentet för verksamheten i alla religiösa friskolor. Och just därför bör inga religiösa friskolor vara tillåtna i Sverige.

Och så hade Lars Leijonborg som liberal (?) kunnat uttrycka det. Men han väljer istället att agera helt i linje med den nydemokratiska regim som präglat folkpartiet på senare år. I brottsstatistiken skall vi skilja ut den totalt godtyckliga kategorin ”invandrare” som en egen stapel och gärna skicka ut vårt favoritalibi Rojas för att tala om ”deras kulturarv”. Vad gäller religiös fanatism skall vi skilja ut muslimska fundamentalister från andra religiösa fundamentalister. Denna särskiljning är viktig för att - ja, varför är det viktigt egentligen? Jag antar att den är viktig för den som har en rasistisk och främlingsfientlig agenda. Den är viktig för den som i valet 2002 märkte att det gick att plocka röster på att skilja ”vi” från ”dom” och hoppas kunna göra det igen den 17 september.

Beträffande religiösa friskolor generellt kan jag dock inte se något rimligt alternativ till ett totalförbud. Att som Nalin Pekgul föreslå indragna bidrag för skolorna räcker inte, eftersom andra finansiärer då lätt kan träda in och ytterligare försämra kontroll och insyn. Vi kan förenkla resonemanget till löjets gräns: Anser vi att religion är en strikt privat angelägenhet som varje individ, inklusive barn, skall ha rätt att besluta om för egen del? Eller anser vi att föräldrar äger sina barn; deras tankar, känslor och åsikter? Tidigare i sommar skrev Isobel Hadley-Kamptz på ledarplats i Expressen apropå Pekguls förslag om ”Rädslan för Gud”:
”I debattens klangbotten finns den gamla vanliga svenska njuggheten mot religion. För något annat kan det inte handla om, när man accepterar alternativ pedagogik så länge den är, eller kallas, sekulär. Men inte om man blandar in Gud.”
Man kan naturligtvis rent filosofiskt diskutera huruvida det egentligen föreligger någon begreppslig skillnad mellan en montessoriskola och en skola som drivs av Livets Ord. Men nu råkar det vara så att religionsfrihet, och därmed även frihet från religion, är juridiskt skyddad i såväl regeringsformen som i diverse internationella konventioner. Skolpliktiga barn bör åtminstone några timmar varje dag få vistas i en miljö utan religiös inramning.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Pingat på intressant.se

Friday, August 18, 2006

Ni kommer aldrig in

Det är inte alltid roligt att lyssna på Masoud Kamali. Sätt honom att debattera genusfrågor och du kommer att häpna inför hans totala brist på könsmaktsperspektiv. Just idag är det emellertid bara att lägga sig ned inför den analys som han presenterar i slutbetänkandet "Integrationens svarta bok". Utredningen pekar på att Sverige är ett etniskt delat land och att integrationspolitiken ”har blivit en särartspolitik och lett till ett "vi och dom-tänkande" som genomsyrar hela samhället.” (Kamali i DN 17/8)

Integrationsminister Jens Orback har som bekant kritiserat utredningen till den grad att han knappt ville låta den gå på remiss. Jag vill egentligen inte spekulera i hur Orback personligen tänker, men är det verkligen helt osannolikt att en del av ministerns kritik bottnar i en förorättad känsla av att en ”invandrare har tagit sig ton mot vår fina svenska integrationspolitik”? Att sådana strömningar finns bland de många övriga kritikerna är ju helt klart och hetsen stannar inte heller vid kritik. I en intervju i DN i början av augusti berättar Kamali att han tagit emot hundratals hot och att han i april i år blev misshandlad på sin väg hem genom uppsalakvällen.

När rasism diskuteras är det besvärande ofta attityder, fördomar och ”kultur” som ligger på bordet, när fokus istället borde ligga på människors lika rätt till det materiella som arbete och bostad och på den institutionaliserade rasismen. Glädjande nog består också den första åtgärd Kamali förordar i ”att de ekonomiska klyftorna måste minska”. Det är inte ”dom” som är problemet. Det är inte deras kultur (eller var det kulturarv, Rojas?) eller deras ovilja att arbeta eller deras stora längtan efter att bo tillsammans i Rosengård eller deras oförmåga att lära sig svenska som är problemet. Det är den svenska strukturella rasismen och det svenska klassamhället som är problemet.

Man behöver inte hålla med om alla Kamalis analyser, jag gör det inte. Men den kompromisslösa tonen är precis vad man har längtat efter i denna bittra tid när integration mest verkar handla om att vi skall ställa krav på dem. Han revolterar helt enkelt mot det mest fundamentala budet i svensk integrationspraxis: att de ska vara tacksamma mot oss. Alltid och i evighet. Oavsett när man kom hit, oavsett var man är född ( i Sverige?!) och oavsett vad man har gjort så skall man minnas att allt är välgörenhet och att man alltid står i skuld. För detta att vara ”svensk” kommer alltid först. Är du inte ”svensk” gäller andra kriterier, och är du inte ”svensk” från början kan du heller aldrig bli det. Titta på debatten kring en nationell litterär kanon där Lars Leijonborg i Svd får frågan om vilka verk han anser borde ingå i en sådan och efter att ha nämnt Utvandrarna säger:

"Men vi har ju våra duktiga invandrarförfattare också, Theodor Kallifatides tycker jag definitivt skulle platsa."

Stefan Jonsson har kommenterat detta på ett briljant sätt och sammanfattar egentligen allt jag vill säga:
”Duktig? Invandrarförfattare? Snart femtio år i Sverige. Över tjugo betydande svenska romaner på det mest betydande förlaget, mångårig redaktör för landets ledande litterära tidskrift, medarbetare i otaliga kulturpolitiska kommittéer och utredningar, i flera decennier tongivande röst i svensk offentlighet. Tyvärr, Theodor Kallifatides, det hjälper inte.”
Andra bloggar om: , , ,

Pingat på intressant.se

Thursday, August 17, 2006

Välj stol, kd

Den som liksom jag missbrukar P1 kunde förstås inte undgå intervjun med Göran Hägglund denna onsdagsmorgon. Man kan fråga sig hur intressant det egentligen är för en övertygad utomparlamentariker att skriva om riksdagspartierna. Visst röstar jag, men det handlar ju mer om damage control än något annat. Ändå återkommer det texter på denna sida som gång på gång behandlar den inomsystemliga intresseklubbens stadgar, årsmöten och verksamhetsplaner. Som antirasistisk aktivist kanske det inte är helt far out att skriva om folkpartiets nydemokratiska tics och om regeringens flyktingpolitik . Och inlägget om centern har jag ju redan bett om ursäkt för. Så det kanske rent av är dags att spränga äckelbarometern och faktiskt tala lite om Sveriges alldeles egna högerkristna fundamentalistparti.

Morgonens intervju började dock mindre smaskigt än man kunde önska sig. Tårfyllt om bensinskatten (Glesbygden! De kan inte åka tunnelbana! Buhu!) följt av ett decenniums diskussion om fastighetsskatten. (”Vi har en idé om att avskaffa Sveriges mest hatade skatt.”) Kan jag få ställa en fråga? Är det absolut nödvändigt att den fastighetsägande medelklassens materiella intressen totalt dominerar valrörelsen?

Men seriöst, vilken funktion fyller ett moralkonservativt randparti om de inte ens kan underhålla mig och ge mig skrämselhicka? Vill jag bli förlamad av tristess kan jag ju lyssna på Maud Olofsson. Till slut såg dock Göran ändå till att få ut lite hederligt kristdemokratiskt böghat i etern, ordningen var återställd och kaffet smakade bra. Men vi hatar inte ”homosexuella”! Vi vill bara inte att de ska få finnas till eller ha några av de rättigheter som tillkommer andra medborgare. Vi hatar ingen, vi tror bara på institutionaliserad underordning av mindre värda människor och deras levnadsformer. Det brukar hos kd heta att barn har ”rätt till en mamma och en pappa” och det gjorde det idag också, men Göran avslöjade också andra motiv. Istället för att fokusera på det individuella ”barnets bästa” talade han om vikten av ”förebilder”. Om vikten av att barn identifierar sig med män respektive kvinnor: ”det eftersträvar vi ju i förskolan också”. Barnets bästa? Nej, men vi måste upprätthålla den heterosexuella matrisen.

Och the freakshow went on när en lyssnare ville reda ut partiets relation till Livets ord. Göran Hägglund vet att han inte i rikstäckande medier kan tala om kd:s starka väljarbas i den extremistiska frikyrkan eller i antiabortrörelsen, och han förnekade naturligtvis alla kopplingar. ”Men ni deltog ju tidigare i sommar på en konferens arrangerad av Livets ord?” Men Göran åker på så många (hundratals!) konferenser, han måste ju inte hålla med om allt. Nej, men man kanske ska ha en lägstanivå för vilka sammanhang man väljer att synas i? Men stackars kd har det ju inte lätt. De måste ju liera sig med mörka krafter för att inte åka ur riksdagen.

Vad är det då egentligen för fel på Livets ord? Man kan ju hobbyhata dem av många skäl: kvinnohatet (i vigselakten åläggs kvinnan att vara underordnad mannen inom äktenskapet), framgångsteologin, friskolorna, hbt-hatet och den allmänna äckelfaktorn. Det riktigt allvarliga rör ändå deras inblandning i mellanöstern. Genom ”Operation Jabotinsky”, som fått sitt namn ifrån en extrem högersionist, har Livets Ord bokstavligen skeppat tusentals ryska judar till Israel och de allra flesta till ockuperad mark. Och därigenom aktivt motarbetat den svaga fredsprocess som trots allt funnits i perioder.

Om kristdemokraterna hade någon heder i sin hycklande partikropp skulle de vara tydliga med var de står i relation till detta extremistiska samfund.



Bild: Martin von Krogh

Andra bloggar om: , , , , , ,

Tuesday, August 15, 2006

Bloggutmaning om Böcker

Hittade detta hos den totalt osannolika bloggaren Karolina Lassbo. Hennes blogg är lite av en äckelfetisch för mig; man måste läsa trots att det är så hemskt.

Eftersom jag till fullo instämmer med Rob i High Fidelity om att "det viktiga är inte hur folk är utan vad de gillar" så blev jag dock väldigt uppåt av denna lilla bokenkät och hoppas att många antar den.

1) En bok som förändrade ditt liv?
Under det rosa täcket av Nina Björk (Otroligt klyschigt svar, men den innebar just då en kris och en helt ny riktning.)

Blonde och You must remember this av Joyce Carol Oates.

2) En bok du läst mer än en gång
White teeth av Zadie Smith.

Maken av Gunbritt Sundström

Catcher in the rye av J. D. Salinger

A theory of justice av John Rawls

3) En bok du skulle vilja ha med på en öde ö?
Das Kapital av Karl Marx eftersom jag annars aldrig kommer att ta mig för.

Inga så-bygger-man-en-flotte-böcker, manualer funkar inte för mig.

4) En bok som fick dig att skratta?
High fidelity av Nick Hornby.

5) En bok som fick dig att gråta?
Judiths teater av Inger Alfvén.

6) En bok du önskar hade skrivits?
Så mycket mer av Sylvia Plath.

7) En bok som inte borde skrivits?
Vilken som helst av Björn Ranelid. (Fast han får ju skriva om han vill, bara jag slipper se det)

8) En bok du just nu läser?
Americanos av Magnus Linton.

9) En bok du tänkt läsa?
Pol Pots leende av Peter Idling Fröberg

Radikalt arbete

Igår kom ett rekommenderat brev innehållande mitt examensbevis. Och där kom det, arbetslivet. Och jag älskar det. Älskar mitt kontor, älskar min mejlbox, älskar att hämta kaffe och se över dagens att-göra-lista. Jag jobbar med det jag vill, med i mina ögon livsavgörande frågor och jag tjänar inga direkta kommersiella intressen. Så vad är problemet?

Problemet är att vid arbetsdagens slut vill jag inte tänka mer på politik och rättvisa. Min energi till aktivism har gått åt vid mitt skrivbord och nu vill jag ha mitt opium i form av uteserveringar och Vänner-repriser. All kraft, all radikalism pumpas ut i lönearbete. Det må som i mitt fall vara ett rättfärdigt sådant, men likväl konsumeras gnistan.

Gjorde man fel som utbildade sig till den akademiska formen av aktivist? En statsvetare förändrar inga system, hon analyserar och cementerar dem. Och sedan är hon för trött för att ägna den fria tiden åt att ändra det som måste ändras. Skulle man istället göra som min vän basisten H? Som visserligen har utbildat sig till 500 högskolepoäng men vars drömjobb återfinns i en slapp biblioteksreception där man får betalt för att spela Zookeeper? Och som sedan exploderar av energi i värdefull antikapitalistisk och antirasistisk aktivism?

Är jag lurad? Eller är han?

Andra bloggar om: , ,

Monday, August 14, 2006

Om positiva rättigheter, del 1

Jag diskuterade tidigare under sommaren Fredrik Federleys uttalande under ett av Amnestys seminarier om att hans värderingar inte omfattar stöd för positiva rättigheter, och utlovade ett längre resonemang kring detta. Here we go, en kort kapitelbok i tre delar om positiva rättigheter och en skärskådning av några av de argument som libertarianer använder sig av. (Mina vänstervänner undrar kanske om jag gått tillbaka till den för mig sedan länge dissade socialliberalismen? Ingen fara, det här är bara for fun. Jag är och förblir frihetlig socialist)

Rättighetsinflation
Ett vanligt förekommande argument mot positiva rättigheters status som just rättigheter är att detta ofelbart leder till att rättighetsbegreppet äventyras och att det helt enkelt går inflation i rättigheterna. Denna kritik formulerades redan på 1960-talet av den brittiske statsvetaren Maurice Cranston, mot bakgrund av FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna från 1967. Han menar att ett värde, för att kunna ges status som rättighet, måste vara praktiskt genomförbar; det är helt enkelt orimligt att göra anspråk på att ett visst värde bör betraktas som en rättighet om dess förverkligande är en omöjlighet. Genom att som rättigheter proklamera värden av typen ”rätt till arbete” och ”rätt till social säkerhet”, menar Cranston att man flyttar diskussionen om rättigheter från sfären för det moraliskt bindande till en sfär av ”utopian aspiration”. ( ”Human rights – real and supposed” 1967)

Den svenska nyliberalismens pretty boy Johan Norberg har självklart också skrivit om detta och menar att en av de viktigaste egenskaperna hos en rättighet är dess ovillkorlighet, dvs att den inte bara är en form av målsättning utan ett krav som man är skyldig att uppfylla. Norberg hävdar att många positiva rättigheter är omöjliga att förverkliga och således inte uppfyller detta krav på ovillkorlighet. Risken skulle då vara att detta synsätt ”infekterar” de negativa rättigheterna, och att detta då skulle innebära att rätten till ”liv, frihet, och egendom uppfylls när politikerna tycker att det är lämpligt”. Kort sagt – inflation. (Fullständiga rättigheter – ett försvar för de 21 första artiklarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna ,1999)

Vi har således två till synes empiriska utsagor att ta ställning till: positiva rättigheter går inte att förverkliga i praktiken och att ändå benämna dem som rättigheter leder till att respekten för rättighetsbegreppet sjunker. Men vilken praktik är det då vi talar om? Kan människors rätt till ”en levnadsstandard som inkluderar föda, kläder, bostad, hälsovård, gratis undervisning, rätt till arbete, begränsad arbetstid, betald semester, rätt att ta del av konst och vetenskap samt rätten att åtnjuta social trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom och ålderdom” inte förverkligas under några omständigheter? Eller är det kanske den nu aktuella fördelningen av ekonomiska resurser som förhindrar deras förverkligande? Är det kanske rent av så att orsaksriktningen går åt motsatt håll i förhållande till vad som hävdas ovan? Att positiva rättigheter inte kan förverkligas för att ingen politisk vilja finns att respektera dem? I botten av den redovisade libertära argumentationen ligger helt enkelt ett normativt antagande om att ekonomisk omfördelning mot en mer jämlik situation inte är önskvärd. Huruvida detta är ett rimligt antagande må vara en moraliskt öppen fråga. Men att bortse från det och påstå sig argumentera endast utifrån empiriska verklighetsomdömen är inte hederligt.

Jag återkommer med en diskussion kring skyldigheter i förhållande till positiva rättigheter.

Andra bloggar om: , , , ,

Pingat på intressant.se

Thursday, August 10, 2006

I förorten

Är hemma hos mamma i förorten. Förorten 14 minuter från centralen, där miljonprogrammen gnider sig mot miljonvillorna. Där moderaterna haft makten för evigt, där barnen köper sin skolmat. Där min högstadieskola blivit ett grustag, efter perioder med väktare och övervakningskameror. På grustaget skall Stockholms största häkte byggas, 30 meter från dagis. Jag är inte den som ihärdigt vill separera "brottslingar" från "vanligt folk", men var det inte väldigt bekvämt för de styrande moderaterna att planera in häktet där i Malmvägens betong bland de röstsvaga nya svenskarna? Hur stor är risken att man hade lagt det bland villorna i Edsviken?

I min förort växer nynazismen. De är säkert små, rädda, ledsna, tomma - men icke desto mindre ett konkret hot. Som infriades mot mig och mina kamrater så sent som i våras. Även rädda små barn kan kasta flaskor och stenar.

På den stora gymnasieskolan är kameror bara förspelet. Portarna är låsta, nu krävs passerkort. Redan på min tid i mitten på 90-talet kallades eleverna kunder av rektorn som rekryterats från näringslivet. Rektorn som upplät skolans lokaler åt oemotsagda kreationister och tystade skoltidningen när vi ville opponera oss i skrift.

I min förort har gamla klasskamrater stannat kvar, skaffat barn, suttit i fängelse, dött, och flytt - som jag. Jag hör att det är en mycket "attraktiv kommun" att flytta till, att priserna går upp, att Linda Skugge återvänt. För mig finns ingenting där, utom mamma (som iofs väger upp nästan allt!).

Jag går genom centrum med min matkasse och vill skriva i pannan att jag är på besök. Att jag inte stannat kvar. Att jag inte på något sätt hör ihop med dem. Jag hör karaoke från sportbaren vid stationen och ryser lätt. Aldrig är klassföraktet så stort som hos dem vars klassbakgrund är oklar. Aldrig är klassföraktet större än hos mig.

Jag köper en vattenmelon och går hem till mamma och CSI.

Tuesday, August 08, 2006

Vi säger det som folk tycker

När politiker säger sig vara uttolkare av folkviljan brukar det vara dags att dra öronen åt sig och osäkra sina vapen. Det handlar nästan alltid om vulgära aktörer av Bert Karlsson-snitt och det som folk supuestamente tänker men inte vågar säga handlar nästan alltid om att slänga ut, låsa in, klippa av och put to sleep. Vi utmålas som blodtörstiga och osolidariska och får vi höra det tillräckligt ofta blir vi kanske sådana också. Det senaste hårresande exemplet kommer från Polens president Lech Kaczynkski som nyligen gick ut med ett radiouttalande om att Polen och Europa i stort bör återinföra dödsstraffet. Målet för den kampanj som det står klart att ett av regeringspartierna inlett är en folkomröstning om frågan i Polen och att dödsstraffet på sikt återinförs i hela Europa. Mitt ständigt återkommande Amnesty har naturligtvis slagit bakut och menar att Polen som medlem av EU och Europarådet har ratificerat folkrättsligt bindande dokument som omöjliggör att dödsstraff införs.

Jag är för dåligt insatt i polska opinionsmätningar för att förutspå utgången av en folkomröstning, men det verkar väl rimligt att tro att regeringen inte skulle propagera för en sådan om man kände sig osäker på att det egna förslaget skall vinna. Jag är personligen övertygad om det djupt felaktiga att alls folkomrösta om dylika frågor; minns den motbjudande omröstningen om flyktingmottagande i Sjöbo 1987. När det mest grundläggande människovärdet läggs upp på bordet för dividerande inom den formella demokratins spelregler – då är vi så illa ute att vi kanske aldrig hittar tillbaka till det som kan kallas civilisation. Om dessutom regeringen med statliga medel ämnar föra en kampanj för det ena, barbariska, alternativet är det inte svårt att gissa sig till hur ”den allmänna opinionen” kommer att uttryckas i en eventuell omröstning. Det omänskliga ”tycker” folk inte av sig själva; det kommer oftast uppifrån.

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att om den här brysselcentrerade unionen vi råkar vara med i skall tjäna något som helst syfte borde Polen ha hotats med uteslutning fem minuter efter att Kaczynkski gjorde sitt uttalande. Vill man inte ta chansen att visa att man kan vara annat än Schengen, urholkad asylrätt och billig sprit?

Andra bloggar om: , , , ,

Pingat till intressant.se

Monday, August 07, 2006

Förneka dig själv eller dö

Amnesty förnyade under Stockholm Pride sitt krav på en ny, icke-diskriminerande praxis beträffande asylsökande hbt-personer. I nuläget baseras de flesta sådana ärenden på ett regeringsbeslut från 1998 då en homosexuell man avvisades till Iran och uppmanades att gömma sin läggning i garderoben för att slippa förföljelse. Generalsekreterare Carl Söderberg menar att ”ett sådant krav på diskretion vore inte politiskt acceptabelt om det gällde svenska hbt-personer, och bör lika självklart vara oacceptabelt när det gäller människor från andra länder som söker skydd här”. Ett oskick hos svenska migrationsmyndigheter är enligt Amnesty också de höga krav som ställs på den asylsökandens bevisföring. Man ignorerar de svåra förhållanden som råder för hbt-personer i många länder och som t ex omöjliggör polisanmälan av övergrepp.

Vad är det då svenska regeringen säger med sitt prejudicerande beslut? Ungefär detta: ”Om du förnekar din mest grundläggande rättighet – den till din identitet – så löper du ingen fysisk risk för förföljelse.”

Låt oss pröva en analogi till detta. Sexuell läggning är utbytbart mot var och en av de övriga grunderna för kränkning och diskriminering: kön; etnicitet; politisk, religiös eller annan trosuppfattning; ålder och funktionshinder. Den svenska regeringen säger alltså motsvarande till alla svenskar med annan etnicitet än den blont nordiska: Vi tar inget ansvar för din säkerhet, för om du förnekar ditt ursprung, din hårfärg, din hudfärg och ditt namn så riskerar du ingen förföljelse från högerextremister. Problemet är ditt.

Var det svårt att bleka huden? Var det kränkande att byta namn? Kändes det bra att sudda ut sig själv för att slippa våld och trakasserier? Med tanke på hur lite insatser som görs för att stoppa det främlingsfientliga våldet i Sverige så låter ovanstående kanske inte helt orimligt. Men kan ni tänka er en svensk regeringsföreträdare uttala de faktiska orden? Hösten 2005 fattade riksdagen beslut om att förföljelse på grund av kön, sexuell läggning och könsidentitet skall inrymmas i konventionsflyktingbegreppet. Kan vi få en sådan praxis också, tack?

Andra bloggar om: , , , ,

Pingat på intressant.se

Sunday, August 06, 2006

Demobilder





Avbryt allt samarbete med Israel!

2000 personer samlades på söndagen vid medborgarplatsen för att manifestera sin avsky för Israels övergrepp i Libanon och Palestina. De konkreta kraven var att Sverige ska avbryta allt militärt samarbete med Israel och att vi häver vårt handelsavtal med landet. Stämningen präglades av sorg och förstämning och många, många var bilderna på sårade och döda efter Israels attacker i södra Libanon.

Yvonne Ruwaida (mp) menade att man i siffrorna över döda palestinier också måste inkludera dem som dör för att de efter Israels attacker saknar tillgång till el, vatten och sjukvård. Och som kan räknas i tusental. Mest applåder fick Dror Feiler från Judar för israelisk-palestinsk fred som ville vända blicken mot Europa och den svenska regeringens tystnad inför Israels agerande. ”Som jude vet jag vad Sveriges tystnad inför övergrepp innebär. Ska vi ångra oss igen om 40 år?”. Han poängterade också att vi efter höstens val kan komma att få en än mer pro-israeliskt orienterad regering och då gå från en dålig politik till en sämre. ”Vill vi se en Fredrik Malm som svensk utrikesminister? Vill vi se en Fredrik Federley – som ger pengar till Israels krigsmakt – som svensk försvarsminister?” frågade Feiler retoriskt. Det var ett mäktigt tåg fyllt av vrede som strax före två avgick mot mynttorget i den närmast osannolika augustihettan. Ett demonstrationståg i ilska och förtvivlan, men med värdighet – inga Israelflaggor med svastikor på således. Väl framme krävde Lars Ohly (v) ett totalt stopp för allt svenskt samarbete med Israel; militärt och ekonomiskt. Han kritiserade också den svenska regeringen som han menade deltar i den demonisering av Palestinierna som gör dem till terrorister utan att nämna Israels statsterrorism.

Efter detta referat är det väl på sin plats att jag personligen kommenterar Göran Perssons förslag i Björkvik, om att Sverige skulle kunna stå värd för en internationell konferens för återuppbyggnaden av Libanon. Visst är det rimligt att den passiva omvärlden är med och betalar det som Israel på några dagar raserat till grus, men förslaget är ändå pinsamt symtomatiskt för den svenska utrikespolitik vi har fått lära känna de senaste tio åren. ”Vi kan ta ledningen för en humanitär insats”, säger statsministern och låter som om det vore fråga om en naturkatastrof utan medvetna aktörer och utan skuldfråga. Så oerhört typiskt för detta diplomatins Sverige där vi inte någonsin väljer sida. Där vi inte någonsin tar självständig politisk ställning för de förtryckta, mot ockupation och övervåld.



Andra bloggar om:
Andra bloggar om:

Pingat på intressant.se

Saturday, August 05, 2006

..att trä på det isande livet

Och man skall understundom kliva av sitt lilla, lilla sandkorn till planet och få en glimt av de andras tankar. Det är bra, det är nyttigt, det ska man. Men plikten måste väl ha ett slut, snälla?

Jag har i en dryg månad flutit runt i en rymd som är kallare än jag vågade tänka mig, och jag vill hem på riktigt nu.

Först riksdagspolitikerna. De som med läpparnas bekännelse älskar oss från fina oranga människorättsorganisationen och sedan ser till att människor blir avvisade till tortyr, dödshot, fängelse. "Om man inte lever ut sin läggning är det inga problem att vara homosexuell i Iran". Och nej, jag talar inte bara om regeringen. Finns det någon som tror att "alliansen" (kan inte riktigt uttala det ordet utan citationstecken) skulle agera annorlunda i asylfrågan?

Sedan de andra. Inte alla, inte hela tiden, men tillräckligt ofta.

"Avrätta varenda jävel, bara!"
"Det där fängelset på Kuba, det är ju faktiskt jävligt bra."
"Bögar är väl okej så länge de inte raggar på mig..." (Seriöst!)

Jag är trött och avkyld. Jag vill hem till min trånga värld av radikalfeminister och Ingen-illegal:are. Där man inte varje dag och varje stund tvingas in i diskussioner där folk ifrågasätter människors fucking lika värde. Jag skall inte fly dit för evigt, men jag behöver värma mig.

Att göra idag

Stockholm:

Demonstration mot Israels massakrer i Libanon och Palestina!
Söndag 6 augusti klockan 13.00
Samling på Medborgarplatsen
Israel ut ur Libanon och Palestina!
Avbryt allt militärt samarbete med Israel nu!
Häv handelsavtalet med Israel nu!

Avmarsch mot Mynttorget.

Tal av Lars Ohly, Shora Esmailan mfl

Arrangörer: Vänsterpartiet Storstockholm, Ung Vänster, SSU Stockholm stad, Socialistiska Partiet, Palestinagrupperna, Palestinagrupperna i Stockholm, Folket i Bild, Broderskapsrörelsen, SEKO klubb 119, Grekiska Riksförbundet, Grekiska kommunistpartiet, Islamska Förbundet, Miljöpartiet, Kommunistiska Partiet, Palestinska Föreningen, International Solidarity Movement, Syriska Föreningen, Kampanjen solidaritet för Palestina mfl

Info från Ali Esbati.


Uppsala

6 aug Hiroshimadagen 61 år
Demonstrationer, Ljusvakor & Ceremonier runt om i Världen.

UPPSALA: sedvanlig lyktnedsättning i Fyrisån.
Nybron, kl. 21.00
arr. FREDSAM (Uppsala fredsföreningar i samarbete)

Info från Fredskontakt Uppsala

Wednesday, August 02, 2006

Strategier bland en rasistisk allmänhet

Min enda dag i söta lilla Nyköping är förstörd av en jävla diskussion jag tvingades in i före morgonkaffet. Visst, jag konfronteras dagligen med rasistiska och främlingsfientliga uttryck men nu rann det helt enkelt över. De här männen runt omkring mig verkar ha ett outsinligt behov av att vädra sina Sd-inspirerade åsikter inför mig som Amnestyrepresentant, och jag har hittills lyckats vara hyfsat diplomatisk. Men så här lät det imorse:

"Jag antar att ni får en del jobb nu med alla libaneser? Jag fattar inte varför de åtminstone inte kan ge dem tillfälliga uppehållstillstånd så att de -schwip- kan skickas tillbaka så fort kriget är slut, varför måste de stanna här? De som jobbar på migrationsverket är ju så himla lättlurade, de går ju på vad som helst. Alla ljuger ju, och så får de stanna. Det är ju ingen som har riktiga asylskäl.. Jag var där nere på deras kontor en gång och det var ju det sjukaste jag har sett; hela mellanöstern var ju där, med sjalar och alla möjliga religioner".

Tack, nu har du gjort mig fysiskt illamående för resten av dagen.

Och betänk följande intelligenta uttalande appropå en gropig väg:
"Tänk att vi kan ta in så jävla mycket invandrare när vi inte ens har råd att fixa till våra vägar!"

Det låter som parodi. Det vanliga tugget om brottsstatistik, bidrag, konstiga religioner etc har blivit som white noice kring min existens.

Kan någon vänlig själ tala om för mig hur jag skall hantera detta? Jag har försökt att komma med sakliga argument för att möjligen "omvända" någon enstaka, men nu orkar jag inte mer.

Hädanefter blir mitt svar: "Tilltala mig aldrig igen, ditt rasistiska as."

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om:

Tuesday, August 01, 2006

De folkvaldas fyrfältare

Genom mitt arbete träffar jag en hel del riksdagspolitiker och sådana som försöker bli det. De har gått med på att träffa oss för att diskutera människorättsfrågor inför valet och tänker väl att Amnesty inte är your average lobbyist som vill vinna kommunala upphandlingar och annat tjafs. Nåväl, dessa samtal kan framkalla de mest disparata reaktioner hos undertecknad; stor förvirring, glad förvåning och ett hårresande bekräftande av fördomar. Stor förvirring, när moderaten säger sig vilja skrota all vapenindustri. Glad förvåning, när sossen visar sig vara radikalfeminist. Min absoluta favorit i kategorin hårresande är den hyfsat namnkunnige moderat jag fikade med för några veckor sedan; det var helt enkelt ingen ände på förskräckelsen. Låt oss ta det fråga för fråga.

Våld mot kvinnor. Detta är en renodlat polisiär fråga som är helt frikopplad från maktrelationer. Män som utövar våld är antingen missbrukare eller generellt kriminella.

Det absoluta tortyrförbudet. Detta är inget problem så länge vi talar om demokratier och rättstater som USA. Visst tog det några år, men HD fastslog ju till slut att fångarna på Guantanamo skall omfattas av Genèvekonventionen och allt är således till belåtenhet. Vad gäller diplomatiska försäkringar är det alldeles oacceptabelt... så länge vi talar om diktaturer. Linjen mellan dessa och ”demokratier” är naturligtvis fullkomligt klar. Asylsökande borde naturligtvis inte återsändas till länder där de riskerar tortyr, men vi vet ju att det inte skulle fungera i praktiken.

Vapenexport. Inget problem om länderna är demokratier. Inte ens Irans kärnenergiprogram vore något problem om landet var en demokrati…

Rent generellt kan man konstatera att dessa riksdagspolitiker går att placera in i en nätt liten fyrfältare. (Vi statsvetare älskar fyrfältare mer än själva livet, om jag ändå finge ta dem intravenöst) I kolumnerna har vi Kunnig/Okunnig och i raderna MR-tänk: Ja/Nej. Jag kräver naturligtvis inte att alla ska vara totalt insatta i MR- och utrikesfrågor, men ibland är ignoransen faktiskt så att man baxnar. Vidare räknar jag inte med någon vidare radikalitet från företrädarna för den mest inom-systemliga institution man kan tänka sig. Men att de inte ska slira om tortyr och diplomatiska försäkringar när de träffar Amnesty kanske man kan tänka sig? Om vi alltså inte lyckas hamna i övre vänstra rutan (kunnig/ MR-tänk: Ja) var vill vi då hamna? Om någon är intresserad…

PS. One of these days. När jag inte längre bor i en buss och arbetar alldeles för mycket, då blir det en kapitelserie om positiva rättigheter. Till dess får jag nöja mig med detta fragmentariska oskick. Jag skall dessutom sluta upp med dessa inom-systemliga inlägg. Snart. DS.

Andra bloggar om:

Pingat på intressant.se