Syrran

Bränn flaggan, öppna gränserna, allt åt alla.

Thursday, August 10, 2006

I förorten

Är hemma hos mamma i förorten. Förorten 14 minuter från centralen, där miljonprogrammen gnider sig mot miljonvillorna. Där moderaterna haft makten för evigt, där barnen köper sin skolmat. Där min högstadieskola blivit ett grustag, efter perioder med väktare och övervakningskameror. På grustaget skall Stockholms största häkte byggas, 30 meter från dagis. Jag är inte den som ihärdigt vill separera "brottslingar" från "vanligt folk", men var det inte väldigt bekvämt för de styrande moderaterna att planera in häktet där i Malmvägens betong bland de röstsvaga nya svenskarna? Hur stor är risken att man hade lagt det bland villorna i Edsviken?

I min förort växer nynazismen. De är säkert små, rädda, ledsna, tomma - men icke desto mindre ett konkret hot. Som infriades mot mig och mina kamrater så sent som i våras. Även rädda små barn kan kasta flaskor och stenar.

På den stora gymnasieskolan är kameror bara förspelet. Portarna är låsta, nu krävs passerkort. Redan på min tid i mitten på 90-talet kallades eleverna kunder av rektorn som rekryterats från näringslivet. Rektorn som upplät skolans lokaler åt oemotsagda kreationister och tystade skoltidningen när vi ville opponera oss i skrift.

I min förort har gamla klasskamrater stannat kvar, skaffat barn, suttit i fängelse, dött, och flytt - som jag. Jag hör att det är en mycket "attraktiv kommun" att flytta till, att priserna går upp, att Linda Skugge återvänt. För mig finns ingenting där, utom mamma (som iofs väger upp nästan allt!).

Jag går genom centrum med min matkasse och vill skriva i pannan att jag är på besök. Att jag inte stannat kvar. Att jag inte på något sätt hör ihop med dem. Jag hör karaoke från sportbaren vid stationen och ryser lätt. Aldrig är klassföraktet så stort som hos dem vars klassbakgrund är oklar. Aldrig är klassföraktet större än hos mig.

Jag köper en vattenmelon och går hem till mamma och CSI.

5 Comments:

Anonymous Björn said...

för att det inte går att identifera sig nånstans om man inte vet var man kommer ifrån, eller för att du känner att du lämnat något som du inte längre kan relatera till?

12:42 PM, August 10, 2006  
Blogger Syrran said...

Om klassföraktet menar du?

Jag var väldigt personlig och syftade på min bakgrund som är hälften total arbetarklass och hälften inte. Jag har, liksom många andra, haft en massa komplex om att inte höra hemma på universitetet etc och då vill man gärna fjärma sig från allt som verkar vara arbetarklass. Helt sjukt, alltså.

Mvh Syrran

7:44 AM, August 11, 2006  
Anonymous Björn said...

mm..ok. själv kan jag uppleva att jag (bl.a. via universitetet) läst mig till en värld som många av dem jag växt upp med aldrig någonsin kommer att reflektera över. samtidigt försöker man ha kvar ett perspektiv som gör att man även kan passa bra in i en icke-akademisk värld också. kan va svårt.

4:44 PM, August 11, 2006  
Anonymous Lotta said...

Jag var på semester med min mamma i Tallinn och försökte diskutera feminism med henne och insåg för första gången att jag faktiskt har högre utbildning än hon har och att jag irriterade mig på hennes oförmåga att diskutera mer abstrakt. Kändes totalt jälva dåligt, för om ens mamma plötsligt inte alltid har rätt var finns det då för förankning kvar?

4:25 AM, August 13, 2006  
Anonymous Xiomara said...

Fin text Syrran. Jag känner igen det där, osäkerheten och klassföraktet. Men det riktar sig i mitt fall inte bara mot det jag var utan också mot det jag blivit.

12:42 AM, August 24, 2006  

Post a Comment

<< Home