Syrran

Bränn flaggan, öppna gränserna, allt åt alla.

Friday, August 18, 2006

Ni kommer aldrig in

Det är inte alltid roligt att lyssna på Masoud Kamali. Sätt honom att debattera genusfrågor och du kommer att häpna inför hans totala brist på könsmaktsperspektiv. Just idag är det emellertid bara att lägga sig ned inför den analys som han presenterar i slutbetänkandet "Integrationens svarta bok". Utredningen pekar på att Sverige är ett etniskt delat land och att integrationspolitiken ”har blivit en särartspolitik och lett till ett "vi och dom-tänkande" som genomsyrar hela samhället.” (Kamali i DN 17/8)

Integrationsminister Jens Orback har som bekant kritiserat utredningen till den grad att han knappt ville låta den gå på remiss. Jag vill egentligen inte spekulera i hur Orback personligen tänker, men är det verkligen helt osannolikt att en del av ministerns kritik bottnar i en förorättad känsla av att en ”invandrare har tagit sig ton mot vår fina svenska integrationspolitik”? Att sådana strömningar finns bland de många övriga kritikerna är ju helt klart och hetsen stannar inte heller vid kritik. I en intervju i DN i början av augusti berättar Kamali att han tagit emot hundratals hot och att han i april i år blev misshandlad på sin väg hem genom uppsalakvällen.

När rasism diskuteras är det besvärande ofta attityder, fördomar och ”kultur” som ligger på bordet, när fokus istället borde ligga på människors lika rätt till det materiella som arbete och bostad och på den institutionaliserade rasismen. Glädjande nog består också den första åtgärd Kamali förordar i ”att de ekonomiska klyftorna måste minska”. Det är inte ”dom” som är problemet. Det är inte deras kultur (eller var det kulturarv, Rojas?) eller deras ovilja att arbeta eller deras stora längtan efter att bo tillsammans i Rosengård eller deras oförmåga att lära sig svenska som är problemet. Det är den svenska strukturella rasismen och det svenska klassamhället som är problemet.

Man behöver inte hålla med om alla Kamalis analyser, jag gör det inte. Men den kompromisslösa tonen är precis vad man har längtat efter i denna bittra tid när integration mest verkar handla om att vi skall ställa krav på dem. Han revolterar helt enkelt mot det mest fundamentala budet i svensk integrationspraxis: att de ska vara tacksamma mot oss. Alltid och i evighet. Oavsett när man kom hit, oavsett var man är född ( i Sverige?!) och oavsett vad man har gjort så skall man minnas att allt är välgörenhet och att man alltid står i skuld. För detta att vara ”svensk” kommer alltid först. Är du inte ”svensk” gäller andra kriterier, och är du inte ”svensk” från början kan du heller aldrig bli det. Titta på debatten kring en nationell litterär kanon där Lars Leijonborg i Svd får frågan om vilka verk han anser borde ingå i en sådan och efter att ha nämnt Utvandrarna säger:

"Men vi har ju våra duktiga invandrarförfattare också, Theodor Kallifatides tycker jag definitivt skulle platsa."

Stefan Jonsson har kommenterat detta på ett briljant sätt och sammanfattar egentligen allt jag vill säga:
”Duktig? Invandrarförfattare? Snart femtio år i Sverige. Över tjugo betydande svenska romaner på det mest betydande förlaget, mångårig redaktör för landets ledande litterära tidskrift, medarbetare i otaliga kulturpolitiska kommittéer och utredningar, i flera decennier tongivande röst i svensk offentlighet. Tyvärr, Theodor Kallifatides, det hjälper inte.”
Andra bloggar om: , , ,

Pingat på intressant.se

2 Comments:

Anonymous Ia said...

Det är en höger/vänster-fråga helt enkelt. Antingen ser man det som ett samhällsproblem eller som ett individproblem.

Det tragiska är att alla som inte lyckas får känna sig dubbelt misslyckade. Arbetslösa har inte jobb för att det finns ont om jobb utan för att de är för dåliga på att söka jobb. Invandrare misslyckas för att de inte anstränger sig tillräckligt. Osv.

I mycket tror jag det bottnar i att man inte vill att det ska vara så illa. Alla ska kunna bestämma över sig själva och det är ett stort nederlag att inse att så inte är fallet. För om någon annan kan bli bostadslös - då kan ju i förlängningen även jag bli bostadslös, om jag tror att det har med någon sorts samhälle att göra. Har jag däremot bostad behöver jag inte bekymra mig - om jag lägger ansvaret enbart på mig själv. Var och en sin egen herre (i sitt eget hus)!

Alltså motsatsen till solidaritet.

8:41 AM, August 21, 2006  
Anonymous Xiomara said...

Det går inte att säga så mycket annat än, lysande blogginlägg!

12:48 AM, August 24, 2006  

Post a Comment

<< Home