Syrran

Bränn flaggan, öppna gränserna, allt åt alla.

Monday, October 09, 2006

Systerskap är en feministisk strategi

"Det finns inget systerskap" säger Karolina Ramqvist i Patrik Erikssons dokumentär Feministerna som visades i SVT på söndagskvällen. "Systerskapet är feminismens största självbedrägeri." Ramqvist menar att tanken på en dylik solidaritet mellan kvinnor baserar sig på en falsk, biologistisk idé om Kvinnan. Och målet med feminismen bör enligt henne vara att en gång för alla döda denna påhittade Kvinna.

Fine, jag vill också nedmontera mitt konstruerade kön och låta oss alla bli fria människor. Men når man dit genom att låtsas att vi redan är framme? Genom att låtsas att kön som kategori och könsrelaterat förtryck inte existerar?

Nej, att som Ramqvist hävda att tanken om systerskapet per definition är biologistisk är faktiskt bara en grov och dum förenkling. Jag menar att kvinnor bör odla systerskap med andra kvinnor för att det ligger i deras intresse att göra det. Solidariteten blir inte logisk för att kvinnor har någon slags mystisk essens gemensam, utan för att individer tillhörande förtryckta grupper tjänar på att stärka varandra. En förutsättning för denna uppfattning är givetvis att man betraktar feminismen som ett kollektivt projekt där kvinnans frigörelse ligger i alla kvinnors frigörelse och inte i styrelseposter och pigavdrag för ett fåtal.

I en aspekt blir dock kritiken mot systerskapets idé dock outhärdligt relevant och livsviktig, och jag är förvånad att Karolina Ramqvist inte tar upp det. Det är faktiskt så självklart att det generar mig att skriva det, men för att undvika missförstånd:

Mot bakgrund av de maktskillnader som finns mellan kvinnor på basis av etnicitet, sexuell läggning och identitet samt klass är det jävligt svårt att tala och eftersträva ett universellt systerskap.

Vilket systerskap kan man kräva att Filippa Reinfeldts underbetalda barnflicka ska känna med Filippa? Ingenting. Absolut ingenting. (Hon bör istället lägga sopor under soffkuddarna hos dem som köper hennes arbetskraft till skampris.)

Jag har inget svar. Jag kan inte lösa det. Men jag kan heller inte ge upp tanken på att när resterna av patriarkatet till slut sopas bort kommer detta att ske som ett resultat av att kvinnor har organiserat sig med varandra.

PS. En sak sade faktiskt Karolina Ramqvist som var kristallklart och mitt i prick: ”Det är bättre att man tror att feminister hatar män än att man tror att det inte finns någon konflikt.” DS

Pingat på intressant.se

Andra bloggar om: , , , ,

3 Comments:

Blogger Anais said...

Har intressanta diskussioner om systerskap har i akademin bortanfor Atlanten. Det ar sannerligen ett dike att ta sig over. Folk kallar sig knappt feminister har, bland med studenterna (som laser genusvetenskap alltsa). Jag baxnar. Sa att tala om ett systerskap ligger liksom inte i tiden - i denna postmoderna (och post-feministiska) era ar systerskapet passe, teoretiskt och praktiskt. Men jag vet inte, jag vill inte kasta ut barnet med badvattnet. Nagonstans har konceptet en plats, tanken, forestallningen. Nagonstans maste kvinnors organisering och solidaritet vara en motkraft, ett motstand. Det har funkat forr, det maste gora det igen.

3:35 PM, October 09, 2006  
Blogger charlotte said...

Men om man tar o vänder på det istället: man borde kunna kräva av fru Reinfeldt att hon känner ett systerskap med barnflickan. Det är den som befinner sig överst i relationen som har bollen.

3:53 PM, October 09, 2006  
Anonymous Björn said...

”Det är bättre att man tror att feminister hatar män än att man tror att det inte finns någon konflikt.”

så sant. men nog är det möjligt (och förmodligen nödvändigt) att hitta ett mellanläge?

välkommen tillbaks förresten! hoppas semestern var som den skulle.

1:28 AM, October 10, 2006  

Post a Comment

<< Home